Aftonbladet – 1 mars 1848, sida 1

fi men deremot fortfar jag att bestrida och skall all-Itid bestrida den sats, som hr Cederschiöld vill förI fäkta, att staten skulle under alla förhållanden kunBa ombesörja fattigvården, ty det blefve utomordentligt kostsamt, och troligen i längden ett legalt införande af kommunismen. Hr GRIPENSTEDT: Det relativt obetydliga, som laf den värde motionärens replik kunde fall? på min, lott att besvara, tror jag icke skulle vara serdeles svårt att vederlägga. Men om jag nu skulle upptaga I detta till svaromål, så skulle det också se ut som lom jag accepterade ett dylikt sätt för kontrovers, Ineml, att blott lösrycka en eller annan liten delaf Tett anförande, och lemna allt det öfriga derhän. I Detta kan af mig icke antagas. Om deremot den :l värde talaren en gång efter litet närmare bepröfI vande och tagen kännedom om mitt anförande vill gå i grunden med de anmärkningar, som deruti blifvit gjorde, så skall jag ingalunda undandraga mig svaromålet, utan är beredd att på skarpa allTvaret undersöka på hvilkens sida sanningen ligger. lIntill dess må saken hvila. Jag vill nu till hvad ljag förut sagt oem oriktigheten af förslagets grundsattser endast ytterligare anmärka det stora felet, latt såsom allmän utgångspunkt blifvit antaget att fattigdomen hufvudsakligen härleder sig från bristande tillfällen till arbete oeh icke från bristande I vilja dertill. Det bevis som den. värde motionären lför denna satts velat bämta deraf, att åtskilliga tiglgande personer hos honom beklagat sig och begärt arbete, synes hvila på allt för lösliga grunder, Idå hvarje menniska måtte veta atttiggeriet utveckIlar äfven sin konstfärdighet, hvars problem dertill är, att gö;a behofvet så bevekande som möjligt, och det första vilkoret är då att framställa sig såsom oskyldigt lidande och oförmögen att äfven med bästa vilja i verlden sig försörja. Detta allt bör väl af hvar och en redan å priori kunna ingeg, och erfarenheten Bestyrker dessutom fö:bå!landet till öfver flöd. Icke vill jag härmed hafva sagt att icke månget bittert oförskyldt lidande finnes, att icke många tysta tårar rinna, dem ingen ser och inger räknar utan Gud allena; men lika säkert är det också enligt min: tanka, att flertalet af dem som jemrande anropa barmhertigheten, af egen drift heldre idka detta näriogsfång än söka att ärligen med arbete sig försörja. Såsom sagdt är, detta visar erfarenbeten, och jag vill nu såsom exempel derpå ånföra den rapport, som nyligen afgifvits af löjtnant Westman, såsom chef för sänkningsarbetet vid Mösfors mossar. Ian säger deruti: att oaktadt genom konungens befallningshafvandes försorg pälysning öfbver hela länet, innan arbetet börjades, utgick till beredande af arbetsförtjenst för arbetssökande och ehuru intressenterna sjelfva hafva haft all möda ospard för arbetets hastiga fortgång medelst kungörande i närmaste kyrkor att arbetet drifves på pbeting och lemnar i förtjenst per dag 32-sk. bko och deröfver, bafva icke fler än 46 man. anmält sig vilja i arbetet deltaga, och har gräfningsarbetet derföre icke under detta år kunnat utsträckas till den längd, som varit åsyftad. Skulle man häraf sluta till den ortens allmännare välstånd, torde man dock mera misstaga sig, än om man tillskrifver detta många fautiges böjelse för maklighet eller sysslolöshet samt anspråk på kommunernas understöd, framför arbetsamhet. och flitv. Kan någonting amplare vitsordarbvad jag sagt, än detta? Men jag kan äfven anföra vidare exempel af min egen erfarenhet. Jag har nemligen tagit för princip att då fattige komma och begära mat, så skall sådant icke. vägras. dem, men för att pröfva om de drifvas tilltiggeri endast. af lättja, eller af verklig nöd och arbetsbrist, -har jag föranstaltat att för barn och mindre arbetsföra personer :sommartiden t.ex. rensning eller något: dylikt, och för manspersoner andra lämpliga arbeten blifva anvisade för en rtipga stund — högst en: timme — men mine herrar! jeg försäkrar att mer än. hälften af. de personer, som komma och tigga, försvinna så snart de få höra talas om arbete :och låta icke vidare höra af sig. Sådant är förbållandet, och om den -värde motionären endast behagar fara. fram på vägarna igenom: landet, så skall han med egna ögon finna huru dessa vagabonder stryka frånden ena gården till den andra, och : dessemellamn ligga och masa sig i solen eller skuggan, allt. efter. som det smakar bäst, under det den ärlige arbetaren straxt bredvid får gå och sträfva isitt anletes:svett. Och vill den värde motionären eller någon: annan vidare veta huru den innersta tankan hos dem Jåter På deras eget genuina tungomåil, så är det som följer, nemligen: är det icke så fett, så är det icke så hett hellers. Må man: derföre också! se sig väl före att icke genom en klemig, oförståndig filantröpi, verkligen lägga hyende under: lasten och befordra en ytterligare utveckling af den: liderlighet och lättja, som otvifelaktigt är den förnämsta källan till fattigdomen och eländet. Detta är min grundsatts. Hr Bjertas anförande anser jag mig skyldig att besvara, emedan det. gäller de faktiska uppgifter jag emnat, och bvilkaågoFiktighet blifvit ifrågasätta. Angående Englands beryktade fattigväsende; hvars historia hr Hjerta tyckes anse vara för mig temlijen främmande, skul!e vara oändligt: mycket: att äga; men jag vill inskränka mig till att: fråmställa ndast de hufvudsakligaste :momenternaderaf, för tt bevisa hvad jag segt, så väl om dess likhet med vad som nu förelägges oss, som dess fruktansvärda esultater. Det engelska fattigväserdets utveckling delar sig, å väl i anseende till orsaker som följder, i 3:ne tore, tydligt åtskilda stadier, s i Den första anstöten till en allmännare fattigdom i ingland daterar sig redan från äldre tider, och häredde sig från den då betydligt tilltägande ullkuluren i detta land, hvilket medförde ätt storafält f odlad jord utslogos till fårbeten, hvarigenom en nängd fattigt folk-föllo socknarne till last. Detta i rening med klostrens upphäfvande under Henrik H:s tid verkade derhän, att drottning Elisabeth r 4602 föranleddes utgifva sin välbekanta stadga m fattigvården, hvilken innefattade hvad jag förut nfört, nemligen att hvarje församling ovilkorligen sul!e underhålla sina fattige genom arbete. Nästa stora stadium uti Englands fattigvårdsistoria infaller vid början af 4700-talet och egde in grund deruti, att allmänningarne:vid denna tid ll stor del skiftades. På dessa allmänningar hade fter hand ett stort antal små. nybyggare uppvuxit, ch hela denna befolkning, eller s. k. cottagers, lef således På en gång utdrifven och lagd på fatgförsörjningen. v Den tredje och sista stora afdelningen af fattigäsendet kan anses hafva tagit sin begynnelse samdigt med den gigantiska tillvexten i Englands maufakturer, hvilken åter egentligast kan: räknas från eden i Paris 1763. Machinernas allmännare inföunde i stor skala, som härmed egde. det närmaste ummanhang; gjorde nu åter .en mängd menniskor rbetslösa, och bidrog således påsamma sång att antligt öka både rikedom och fattigdom..Sådant, ine herrar, är i korthet förhållandet, och så fortIck det intill år 470x 42 man vid ett tillfälle af