Aftonbladet – 1 mars 1848, sida 1

RIESDAGEN. I Diskussion hos Ridderskapet och Adeln den sistlidne Januari, i anledning af en af h R. Cederschiöld väckt motion om de fattiga (Slat från gårdagsbl.) Hr HJERTA, LARS: Efter de yttranden, son den siste värde talaren här afgifvit, och då tidei nu lilit så långt, vill jag icke uppehålla R. o. Ad länge Likväl torde några af de anmärkningar; son blifvit gjorda mot mitt yttrande, ovilkorligen fordri att besvaras. Det är -obestridligt, och bekräftas äfven af de bifall, hvarmed Ridd. och Adeln helsat hr Gripen stedts anförande, att detsamma innebär mycket gan ska förföriskt till att mota bemödandet att göra nå. got mera omfattande än hittills för fattigvården Den klimax, tal. uppställt angående skyldigheten at försörja, som skulle åligga hvar och en, neml. fö! det första att försörja sig sjelf, dernäst att försörjt sin familj och slutligen äfven sina tjenare, har myc ket sken af riktighet. Likväl, om man analysera! denna sats, som här snarare torde kunna kallas er rhetorisk prydnad, så tror jag att den icke finne hvila på så fast grund, som möjligen den värde tal sjelf förmodar. . Hr Cederschiölds motion och det understöd jag sökt gifva åt densamma, har icke till föremål så dana personer, som kunna försörja sig sjelfva: allt hvad motionen innehåller kan endast komma att hafva afseende på sådane, som icke kunna det. Hvad beträffar familjens skyldighet att försörja sina medlemmar, så är den likaså gifven som allmänt erkänd, men om man t. ex. antager, att en fattig moder ligger på sjuksängen, med 3 eller 4-barn omkring sig, och denna moder icke har någon man, inga anförvandter, inga Vänner, som äga något: att gifva henne, så upphör fami!jens skyldighet att försörja sig, af det enkla skälet att den icke kan ega rum. Då inträder den stora frågan, mine herrar! huruvida det är så väl från nyttans, som den kristliga barmhertighetens synpunkt lämpligt, skäligt och rättvist att öfverlemna sådana samhällsmedlemmar endast åt den hjelp af den kristliga barmhertigheten, som slumpen kan skänka dem, och som visar sig vara alldeles otillräckligs Betraktar man hvad sådane samhällsmedlemmar måste förlora i förmåga att försörja sig, då de först Måste för lifvets uppehälle föryttra till underpris allt det lilla de äga, om de äganågot, och sedan lida till helsa och krafter af hunger och köld; då tror jag att man skall finna att samhället handlade i sitt eget intresse att rikta sin uppmärksamhet mera åt detta håll, för att understödja; hvarigenom man sedermera skulle hafva mindre behof af anslag till räddningshus för vanvårdade barn. Samma förhållande är äfven med husbönders åliggande att försörja sina tjenare. En sådan försörjningsutväg finnes icke för dem, som icke hafva någon husbonde att anlita. Samma värde talare har, för att nyttja ett uttryck, som han sjelf begagnat om motionären, . med en fras, som vittnar om den största tillförsigt, yttrat att fattigvården är ett ämne som aldrig kan tillhöra statens omsorg. Jag ber likväl den värde tal. att få påminna om hvad han sjelf citerat såsom en varning för oss, neml. Englands exempel. Der anses denna omsorg .verkligen till en ej ringa del tillhöra staten; men. jag ber anledning af den citation, som den värde. talaren gjort, att få draga i tvifvelsmål några af de fakta han citerat. Om den värde tal. behagat studera fattiglagarnes historia inom England, så skulle han inna, att vid den nya fattiglagens införånde, på 1830-talet; hvilken fattiglag derigenom att den ovilkorligen berättigade alla, som hade deraf behof, att vinna inträde på arbetshusen, likväl var långt mera frikostig, långt mera förutseende för de fattiges behof, än hvad här ännu är fallet, der rum ofta fattas Lill deras emottagande; så inträffade det att äfven der i landet nämnde lag väckte en så allmän opposition, att parlamentet slutligen måste göra den förindringen deruti, att understöd nu äfven lerånas utom fattighusen. Vidare har den värde tal. sagt, tt i England fattigafgifterna ensamt uppginge till