Aftonbladet – 28 februari 1848, sida 1

Jallorada, alt det varlt al Nod Som nan UTKTIPIL SID Inästas egendom. Det skulle då åligga aktor at Ibevisa motsatsen; men då tjufvarne ej pläga taga några vittnen med sig, så torde deuna bevisning blifva temligen svår, om icke omöjlig. I I andra punkten säger motionären, att ingen bör kunna dömas till tvångsarbete för saknad af laga försvar, så framt han anmäl!t sig till arbetes Jerhållande. Jag känner ej, att man, enligt nu Igällande författningar, kan döma någon, som saknar laga försvar, till tvångsarbete, såvida han icke tillika begått brott. Det står endast omtalt utilösdrifveristadgan, att om någon fortfar med lättja och Iderlighet, skulle framdeles stadgas huru med bonom bör förfaras. Men ett sådant stadgande har man ännu ej erhållit, och skulle en landshöfding ega rättighet att döma till tvångsarbete för saknad af laga försvar, så måste denna rättighet grunda sig på författningen; men någon sådan förIfattning finnes mig veterligen icke. Men jag anIser det ej stort värdt att kosta några flera ord på Iden sednare motionen, då den säkerligen kommer alt gå snart sitt naturliga mål till möte: att ogilJlas. Så mycket mindre bör jag det, som motionäIren sjelf, i fortsättningen ef sitt anförande, förklaIrat sig ej hafva mycket hopp om att den skulle gå igenom. Denna motion innefattar sålunda blott ett hot eller ett slags vite, för att derigenom bereda framgång åt den förra motionen. Vid detta förhållande, och då motionen endast har nyssnämde syftning, så anhåller jag att den måtte blifva remitterad, ej till Lagutskottet, utan till det utskott dit den förra rcotionen blifvit hänvisad, för att der kunna utgöra den häfstång, hvartill den är ämnad. Hr Hjerta har i sitt anförande talat om pauperismen och den kräfta, som denne utgör för sambället, och för detta samhällssår påkallat uppmärksamheten, så att derföre måste anskatfas läkedom. Jag tycker dock, att man ej bör klaga öfver, att en sådan uppmärksamhet saknas, då frågan utgör föremål för regeringarnes och representanternas arbeten och sträfvanden i alla länder; och dessutom Ibehandlas i litterära arbeten, tiuningsafhandlingar, Itendensromaner m. m. Men det är sättet att tillI fredsställande utreda och besvara frågan, som är det hittills olösta problemet, och som i sanning är Isvårlöst nog. Säkert är åtminstone, att det ej Ikommer att lösas inom spekulationens område, och jag skulle derföre önska att de, som befatta sig Imed att i ämnet uppgöra vidtomfattande försleger, ville, innan de publicerades, ifrån studerkammaren göra några utflygter ät landsorterne, för att taga kännedom af förhållanderne der och sålunda förskaffa sig någon erfarenhet. Möjligen skulle då månget förslag aldrig se dagen, och troligen de, som framställdes, få ett bättre utseende än det som här sednast blifvit framställdt, Enskildt har jag den öfvertygelse, att man i vårt land ej kan känna det onda förr än man lärt folket, att det bar en framtid, och att det bör upphöra att lefva och tänka endast för dagen. Lättsinnighet i beräkningar och tillställningar är inom Svenska nationen st rre än kanske någonstädes. Så länge detta lättsinne ej kan utbytas mot klokhet och allvar, må man skrifva så mycket som helst och inrätta så många arbetsbus och etablera så många välgörande sällskaper man behagar, utan att ändå komma derhän att man vinner målet. I afseende på den yttrade öfvertygelsen, att blott det finnes arbete, blott man ställer så till, att man ger folket :att göra, så är allting väl, bör jag ej förcigå några exempel, som redan förefinnas, ådagaläggande motsatsen. Under -sistl. års nöd i Upland, tiliställdes der allmänna arbeten, jag tror för omläggning af backarne emellan Grans och Litslena gästgifvaregårdar. Det lystes på, att arbetarena skulle få god arbetslön, och jag tror äfven att det var så ställdt att de kunde få mat på stället för billigt pris. Men hvad hände? Vid början af arbetet kommo (ehuru man till landshöfdinge-embetet anmält att väl flere än 4000 personer voro utan arbete) blott omkring 150 personer; men sedan de varit der några dagar, tyckte de arbetet besvärligt och försvunno ganska snart. Samma förhållande inträffade för några år sedan i Westergöthland, då nöd der rådde, med klagan öfver saknade tillfällen till arbetsförtjenst: hvadan man beredde utväg dertill på ! Warnäs fästning. Ett litet antal infann sig väl,! men då de funno det vara allvar med arbetet, begålvo de sig snart derifrån. För några dagar sedan såg jag i en tidning en dylik uppgift i afseende på I en utdikning, jag minnes ej nu i hvilken del aflan-! det. Man hade plan och penningar till arbetets utförande, en arbetskommitt var utsedd, arbetschefen antagen, men, ehuru det i orten allmänt klagades öfver arbetslöshet, så infunno sig dock genskal: få vid arbetet. Jag återkommer sålunda till hvad? jag först yttrade, att så länge nästan alla samhälls-S klasser och synnerligast de lägre, lefva blott för dagen, och innan man hunnit vänja dem vid och inplanta i dem förmågan att tänka på framtiden eller, rätteligen, att sjelfva söka bereda sig en framtid, bör man ej hoppas kunna uträtta stort hvarken genom fattigvårds-förordningar, arbetshus eller andra d dylika inrättningar. Frih. CEDERSTRÖM, JACOB: Jag hade icke ämpat yttra mig öfver hr Cederschiölds motion, öfvertygad som jag är, alt något yttrande doröfver ej behöfdes för att hindra dess framgång; men herr Bjertas yttrande här på ridderbuset, nyss för en! stund sedan, har uppkallat mig att yttra några ord.h Den värde ledamoten har uppehållit Ridd. och Aceln TT ned en mängd detaljer och citater om förbållendeia i England, hvilket allt jag lemnar i det värde let förtjonar; men han har uppgifvit att proportioen der, äfvensom här, emellan fattige och rike ee pp DD fore, att !V,, vore fattig och de öfrige 4., förmögd e, samt att desse förmögne böra vara i tillfälle att Bb öda den öfriga , fattige, som återstår. Uppgiftenwm aknar grund. Det är långt ifrån alt i Englandr: kulle finnas -,, förmögna och blott ,, fattige;lsj nan kunde snarare säga tvärtom, att ,, äro fatli ige och den öfriga ,, förmögen, men ej förmögen, tan rik. Här i Sverige är förhållandet ej heller fm iktigt, ty här finnes ej ,, af svenska folket som r fattig på långt när, på mycket lånat när. Dente ärde ledamoten har utgått från behofvet af cen cen-l!e ralstyrelse för fattigvården inom landet. Jag hop-si as att den erfarenhet vi hafva af en sådan styrelselef ör fängelserna i riket, och af de följder den medfört, !q nåtte bevara oss från att få en sådan styrelse äfven ör fattigvården i riket, hyllken snart skulle komma tt uppsluka lika stora summor, om ej större, så ramt den skall förses med allt hvad en fattigvårdstyrelse behöfser, för att kunna underhåNa de frånty ängelserna utkommande fångarne. Den värde le-de amoten, som tyckes ega en djup kännedom af den lic ngelska lagstiftningen i fattigvårdsväsendet, hadelp, j bordt dölja hvilka menliga följder den medfört.; ör beskattningsväsendet; hade ej bordt dölja de örfattningar som derstädes finnas mot tiggande; an hade ej heller bordt dölja huru många rätteångar som, sedan denna beskattning blifvit en stats