Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 1

oo MMMM M nl HH n t nm nin nr ÄÖ ifGfÄmmmm nn Sedan jag uppehållit mig några dagar under vägen hos en bekant, anlände j:g en lördagsafton till min bestämmelseort, och stadnade vid ,slutet af-en lång all, der en stor grönmilad grind förde in till gården: Jag steg ur kärran, tillsade skjutsgossen att vänta, och begef mig, på den sandade och krattade vägen, mellan tvenne gräsplaner, upp till ett stort stenbus, jur hvers fönster i andra våningen Jjus skimrade. Jag vet icke hvarföre, men alltid när jag ser ljus lysa från ett fönster, intager mig en särdeles lust att vita hvad derinom föregår, och jag har alltid afundats studentens konnäsans med den artige halte fan, som lyfte taken af al:a hus till hans förlustelse. Också kunde jag nu inte afhålla mig fån att stanna utanför en minut, innan jag inträdde. Skenet från brasan i en stor spisel upplyste ett högst gammalmodigt rum och bröt sig i tusen f:cetter mot de slipade glaskläpparne i en tung och obäklig Jjuskrona i taket; några gamla porträtter i medaljong, uppburna af fladdrande bandrozor, skurna i träd cch fögylde, likasom ramen, på hvilken de suto, prydde väggen midt emot och tycktes helt nådigt från sin upphöjda plats blicka frem ur hga spetskragar och gigantiska peruker, på tvenne fruntimmer, som, stående midt på golfvet, syntes inbegripna iet mycket ifrigt samta; den ena, insvept i en stor sjal och med ryggen vänd åt mig, tillåt ingen! anmärkning; den andra deremot, fullkomligt upplyst af en ljusbit, som hon behändigt höll mellan tummen och pekfingret, under det en stor nyckelknippa, hängande på lillfingret, svängde hit och dit under de gester, hvarmed hon beledsagade sitt tal, var lång och mager; hennes stora blå lärftsförkläde, förbrända by, skarpa röst, hvassa och deciderade utseende lemnade intet tvifvel om beskaffenheten af hen; nes befattning som hushållerska. Straxt bredvid, vid ett öppet piano, stod en ung flicka, lutad öfver en gosse om tio år, som bemödade sig, med den pinsammaste ihärdighet, att spela melodien till Gubben Noachp, men cupphörligt slog falskt, och det var detta oljud, som den hvassa damen sökte skrika öfver. Flickans gestalt, helt och hållet i skuggan, kunde jag endast obestämdt urskilja och gossens brunlockiga hufvud skymde alldeles henne; ansigte.