Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 1

YWNONSKR emottagas I förstnämnde Hontor. Utdelning klt a re a TT rr TT gr rens Att befolkningen kring de gamla häktena blefve sämre genom dem, talade just för behofvet af nya fängelser. Grefve Posse, Fr.: Man har talat om, att beviljandet af detta anslag skulle vara ena opin:onsyttring för det nya streffsystemet; men jag anser dem ej hafva något samband med hvarandra. Jag har mig bekant ett fängelse, der vattenoch brödstraffet är nästan ogörligt att verkställa, om man icke får låna rum. Jag känner ett härad häkte med 2 små rum, i hvilka 46 —17 fångar inrymts. Ju längre man dröjer med nya fängelsers uppförande, desto större blir behofvet af dem. Grefve Mörner, C., upplyste, att mellan Sunnerbo härad och Wexiö transporteras 5—6, 8—9 fångar i hvar månad, oktadt den långa vägen. Kostnaden härför skulle blifva besparad om häradshäkte funnes. Tal. öoskade bifall till utlåtandet. Hr von Rosen försvarade Siatsutskottet. H:n fann ingen otydlighet i betänkandet; ty den kongl. prepasitionen talar bara om ransakningshäkten, och utl. utgör ett svar derå. Häradshäktena äro i det skick, stt lnsstyrelse och domare äro att beklaga. I talarens lån är intet lämpligt till förändring. Häåradsboerna vilja knappt underhålla sina gzmla. Tal. ville haft länsbäktena sist; ty man bör börja der den anklagade börjar. Det har händt, att domare haft flere anklagade i samma mål och att dessa kommit tillsammans i ransakningshäktet. Tal. tackade Gud, att K, M:t varit så nådig och börjat med Chbristianstads län vid införandet af cellfingelser. Grefve Anckarsvärd: Cellsystemet för ransakningsfängelser är ett af de vackraste och mest: påfordrade förewå!; och nu är ej fråga om e2nnat. Man skall taga en anklagad för oskyldig till dess ban är öfverbevist och dömd, sch derför bör hin icke inkastas i gemensamhetsfängelse, hvilket är ett af de värsta straff. I:ktandet skuile minskas genom inörande at nämnd enligt allmänna val. Det är ren mis hushållnirg att häkta så mycket, som man gör. Då det blott är fråga om 200,000 om året, och så mänga länsfängelser behöfv2s, är det klart, att medlen ej kunna använd:s till annat. Hr Gynther: I fråga om organisationen af fångvårder, erkände ständerna vid 1840—41841 årens riksdag isoleringssystemets företräde framför gemensamhetsfängelse. I inledningen vid sitt beslut yttrsde de, att demoralisationen genom nimnde system borde förekommas. Detta var grundtanken; men om tillgångarne ej medgåfvo allt på en gång, så beslöto ständerna alt bevilja anslag till de nödigaste fängelserna. Såsom sådana erkändes stadsoch häradshäktena, i egenskap af ransakningsföngel:er; länsfingelserna deremot förklarades för både ransakningsoch straffängelser. Datta var en heder för 1:ndet, helst som frågan om isoleringssystemets företräde då ännu ver oafgjord utomlands, och Sverige således gick framför andra linder; det vore deremot ingen heder att nu återtaga sit beslut, sedan systemet blifvit antaget i flera af de mest bildade länder. Tal. gjorde skillnad mellan fängelsernas Öörganisat:on och straffsystemet. Hvad det förra beträffar, var han öfvertygad, att ensamhetsfängelse vore det rätta. Frågan om det sednare åter, hörde icke hit. Tal. var glad, att de flesta velat bifalla anslaget och att diversensen icke varit större, än att en del velat hsfva endast länshäkten, en annan del näradsfängelser tillika. ) anledning af grefve Sparres yttrande, att lagu skottet förkastat ensamhetsfängelse, egentligen på grund af inhemtad upplysning, att dess fulls ändiga införande skulle kosta 9—40 mil-t iioner rdr bko, upplyste tal., att utskottet .cke ått någon sådan upplysning, hvarken tillförlit-s ig eller icke tillförlitlig. En ledamot inom ut-! skottet hade blott yttrat, att han, efter jemfö( relse med kostnaderna i Frankrike, funnit kost; naden här komma att uppgå till 40 millioner 1 d 1 1 f j l j L L rdr; men det var ingen annan än grefve Sparre sjelf (så vida ref. här rält uppfattat talarens ord). Sjstemet är icke förkastadt, fortfor hr (., ty jag, som ccekså är ledamot af lagutskottet, har ännu dagligen nöjet att debattera derom med grefve. Sparre, som icke bordt åberopa för sig ett provisoriskt beslut, hvilket utfallit emot !j honom. Grefven är oftast i minoriteten.