Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

Article Image
nindre del af hela fångantalet. Vid tillämpning uf Utskottets förslag skulle, enligt min tanke, erforlras betydligt större bevakningspersonal än hitintills — ja möjligen en vaktknekt för hvarje fånge — och kostnaden för denna stora tillökning i bevakningen komme troligen att fullt uppväga den besparing i skjutslega, som möjligen kunde, enligt förslaget, uppkomma. Att utsträcka det föreslagna forslingssättet äfven till ransakningsfångar, vore åter destomera olämpligt, som man numera allmänt inser och erkänner vigten deraf, att sistnämnde fångar i möjligaste måtto hållas afskiljda från hvarandra, i enlighet hvarmed ensamhetsfängelser för dem med stor kostnad anskaffas; och det med dessa fängelser afsedda ändamål skulle helt och hållet motverkas genom ett dylikt forslingssätt, enär ransakningsfångar under transport till fots ailtjemnt komme att vistas tillsammans. Med anledning af bvad jag sålunda yttrat, är jag af den mening, att Utskottets förslag bör förkastas. Hr Norin: Afven jag anser mig icke kunna lemna bifall till Allmänna besvärsoch ekonomiutskotlens ifrågavarande betänkande. De skäl, som framdragits för återremiss, hafva hufvudsakligen gått ut derpå, att utskottet måtte erhålla del af de emot betänkandet framställda anmärkningar. Detta torde dock vinnas, utan att ståndets kansli derigenom ytterligare betungas, hvilket blefve förhållandet vid en återremiss, om ståndets närvarande ledamöter i utskottet för de öfrige medlemmarne af detsamma omnämna, hvad som här vid frågans behandling förefallit eller, såsom man säger, föra det till torgs. Jag tillstyrker fördenskull afslag å betänkandet. Hr Malmstedt: Det är icke min afsigt att uppträda, till försvar för det föredragna betänkandet, då detsamma inom ståndet rönt ett så allmänt motstånd; dock kan jag icke underlåta att upptaga till besvarande några af de anförda skälen till detta motstånd, Det har nemligen blifvit bland annat anmärkt, att utskottet icke tilltrott sig kunna afgifva ett bestämdt yttrande om fördelarne för staten af den föreslagna förändringen i sättet för fångarstransporterande. Lätteligen kan man dock finna, att utskottet, förr än säkerhet vinnes om de svårigheter, hvarmed tillämpningen af förändringen är förenad, icke kan med bestämdhet yttra sig om det nya fåogföringssättets företräde framför det hittills brukliga, men just för att ernå en sådan säkerhet, bar utskottet föreslagit försöks anställande med fångars transporterande till fots. På vede:börande beror det dessutom att bestämma tiden och sättet för verkställandet af försöken. Vidare har anförts, att väglag och väder skulla lägga hinder för fångars forslande till fots, synnerligast i glest befolkade och bebodda trakter ; men icke har utskottet till det ringaste antydt, att det föreslagna fångföringssättet skulle användas under den strängare årstiden, eller i de trakter, der en eller annan omständigbet uppenbarligen gjorde detsamma oanvändbart, utan fastheldre då sådant kunde pröfvas lämpligt, Ytterligare har man andragit, att det vore många svårigheter underkastadt att bevaka fångarne under fottransporter. Jag åter kan icke finna, hvarföre det kan vara svårare att bevaka t. ex. 10 gående, än 40 åkande fångar, helst om de sistnämnde, hvilket ofta nu för tiden inträffar, äro fördelade på flera åkdon, utan att serskild fångförare finnes på hvarje. Slutligen har man anmärkt, att inträffade sjukdomsfall bland fångar skulle försvåra transporter tll fots. Huru gör man väl nu, pär en af fångarne under en större transport af dem insjuknar? Man lemnar honom på passande ställe qvar, tills han hinner tillfriskna, så avt han kan fortsätta färden. Jag vet ej, hvad som kan hindra ett dylikt förfariogssätt vid fångars transporterande till fots. Flere bland talarne hafva yttrat sig för återremiss af utskottets betänkande, men jag för min del kan ej inse, hvartill en sådan åtgärd skulle gagna, oaktadt jag visst icke tänker gå några sådana skickbud, som en talare omnämnt. Jag anhåller fördenskull, att, för undgåendet af den onödiga tidsutdrägt, hvyarmed en återremiss är förenad, utskottets förslag måtte antingen godkännas eller förkastas. För min del bifaller jag detsamma. Hr Warr: Jag trodde icke, att det kunde gerna finnas flera än en tanka om det ifrågavarande förslaget, men jag har nu erfarit, att jag derutinnan irrat mig. Om, pä sätt den nästföregående talaren antydt, experiment med fångars transporterande till fots skulle anställas sommartiden, och under de mest gynnsamma omständigheter, så blefve ju dylika experiment nära nog utan något resultat till framtida ledning, och vi befunne oss i sådant fan ungefär på samma punkt, som nu, i afseende å förevarande fråga. Ej eller kan jog ingå på samme talares åsigt derom, att det är lika lätt att bevaka gående, som åkande fångar. Man bebhöfver blott besinna, för att inse villfarelsen i en sådan åsigt, att, då fångar vandra, bevakningen måste icke endast förekomma rymning ibland dem, utan äfven framfösa dem, hvilket sednare åliggande kan vara förenadt med mångfaldiga svårigheter, helst då fångar tredskas. Då sjukdom träffar en vandrande fånge, hvilket lätteligen händer en het sommardag, uppstå återigen nya svårigbeter för bevakningen. Jag har dock icke begärt ordet, för att ingå uti någon fullständig vederläggning af hvad den föregående talaren andragit för bifall till utskottets betänkande, utan förnämligast för att, om möjligt, afböja den omgång med frågans afgörande, som blefve en följd af en återremiss och hvilken synes helt och hållet öfverflödig, om ståndet behagar medgifva hr Ekholm eller hr Hörnstein rättighet att, såsom motion, upptaga det i den förres yttrande i ämnet framställda förslag till minskning i de nuvarande kostnaderne för fångforsling, för hvilket medgifvande skäl väl icke torde saknas. På grund häraf tillstyrker jag afslag å betänkandet. Hr Winge: Inom utskottet voro tankarne mycket delade, i afseende å den fråga, som innpefattas uti det nu föredragna betänkandet, och jag ämnar visst icke uppträda till detsammas försvar. Jag vill blott fästa mig vid en värd talares förslag, att, af miskund med ståndets kansli, utse utskottets härvarande ledamöter till rapportörer ifrån ståndet till utskottet. Denna miskundsamhet anser jag, med hänseende till kansliets talrikbet, helt och hållet öfverflödig, och högst olämpligt, att ej säga förnärmande, förefaller det mig, att vilja begagna ståndets bärvarande ledamöter i utskottet till några skickbud, hvartill vi ingalunda ämna låta oss använda.

25 februari 1848, sida 2

Thumbnail