Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

stiska och behagliga känsla, som luften, dunklet och susningen i en barrskog alltid medföra. Detta underbara, harmoniska sus väcker minnen, begär och aningar, som vi inte kunna reda, och sätta oss i en slags extas, som kom mig omedvetet att upprepa dessa ord, af Voltaire, tror jag: pOui Platon dit vrai, notre åme est immortelle, cest un dieu, qui lui parle, un dieu, qui vit en ellex. Det sista ordet af mitt pathetiska utrop fastnade mig likväl i halsen, ty jag hade afvikit något från landsvägen, fördjupad, som jag var, i mina rverier, och stötte nu temligen hårdt emot något, som jag inte observerat. Det var en stor, svart stolpe, hvars ändamål jag i början inte kunde begripa, men då jag vände mig om och såg ännu en alldeles likadan, hvaruti tvenne rostiga hakar sutto qvar, insåg jag att en gärdesgård måtte fordom ha gått fram här, och dessa båda svarta lutande pålar, som stodo som spöken på vakt vid de tvenne vägar, bvilka här korsade hvarandra, hade således haft en srind emellan sig och gifvit stället det ominösa namnet af Svarta Grind, hvilket skjutsgossen tycktes anse så litet rekommenderande. Och i sanning om otyg skulle finnas på något ställe, så kunde det aldrig välja en mera passande plats; ty granarne sågo så hemlighetsfulla och mörka ut, som om de bevittnat s3ker, hvilka aldrig solen bordt se, och håren skulle kanske rest sig på vandrarens hufvud, om han förstått hvad da hviskade om i qvällskymningen till hvarandra. : : ; En stuga, fordom rödmålad, men nu svsrtnad af tiden, ökade, i stället att minska, den ödslighet och hemskhet, som verkligen hyvilade öfver detta ställe, ty denna stuga hade ingen likhet med de trefliga kojor, hvilkas små inhägnade gårdar med ringblommer och .pioner och gröna torftak. ge ett så fördelaktigt begrepp om östgötharnes snygghetsoch ordningssinne.