Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

a XX SSSK rn nn Den var temligen hög, och dess murkna och förfallna brädtak tycktes i nästa ögonblick vilja ge vika för tyngden af den stora skorstenen; de utslagna rutorna, ofullständigt igenstoppade med trasor och näfverlappar, och slutligen den rankiga dörren, hvilken man endast kunde uppnå genom att klifva på några stora lösa stenar, framrullade utanföre för att tjena till trappa; allt var så litet inbjudande, som en menniskoboning kan vara, och likväl drog mig en oemotståndlig lust att se om det inre var lika afskräckande, som det yttre deraf. Jag tog för gifvet att inga andra innevånare än ugglor. och läderlappar kunde finnas der; ty ingenting tillkännagaf att det kunde vara ett hem för andra menniskor, än möjligtvis sådana, som lyckats utbyta den instängda atmosferen vid Långholmen eller Carlsten, emot friska luften i Kålmårdsskogen, och här finna ett välkommet tillhåll under sin korta frihetstid. Också studsade jag verkligen af öfverraskning några steg tillbaka, då jag öppnade en dörr i den mörka förstugan, och en hund rusade emot mig med ett skall och en uppsyn, som var ingenting mindre än välkomnande; i detsamma igenslogs en annan dörr midt emot, men likväl icke så hastigt, alt jag ej såg ett brunt och skäggigt ansigte, illustreradt med eit enda öga, alldeles icke vänligare än hundens, samt skörten af en trasig jacka. Ah hale tänkte jag; detta likar sig ju förträffligt till ett äfvenlyr,, och i inbillningen var jog redan färdig att improvisera fortsättningen, då verkligheten besparade mig besvåret dermed. , En röst ur den mörkaste vrån vid den nedrökta spiseln öfversatte nemligen hundens och mannens. arga och frågande blickar Med orden: nElva vill j? : tad Jag hade just icke beredt mig på några frågor, efter jag icke förmodat träffa någen, och