Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

fänga försök att åter komma upp i kärran, men hvarje gång hindrades i sina bemödanden af ett oböjligt förskinn, som räckte honom ända till fötterna. Återigen genljöd i skogen samma klar2, genomträngande skratt, vid det att pojken genom en ytterlig ansträngning lyckats komma på magen upp i sitt höga åkdon, och nu uppmanade mig att äfven stiga upp; ty, mente han, de va la inte ant än rät som hördes, för tåcke otyg fögna sej allti när nån ohill ä, å ja känner allt te de här stället, för si Svarte Grind ligger dane borta, å der har de just sin akademi, allrig bar ja farit här nän gång, utan nåa paschas. Den vantro som uppenbarade sig i gossens helt allvarsamt uttalade ord, i förening med den vilda och romantiska skog som emgaf mig, lät mig genast glömma allt obehag både af den skakande kärran och min snöpliga kullerbytta derur; och i stället att följa hans uppmaning, beslöt jag att gående fortsätta vägen till Aby, der jag tänkte tillbringa natten. Gossen gjorde några invändningar och förmanade raig att, i händelse jag fick se råt,j akta mig för något utrop, ty det skulle då vända baksidan åt mig, hvilken bade utseende crkurat som ett baktråg,, och dervid skulle det ofelbart gå mig, som Basttorpekäringen, som ble som en tuss i all si tin. Sedan jag lofvat rätta mig derefter och gifvit horom tömmarne, som lågo på vägen bredvid den sömniga hästens bakben, bar det af backen utföre, och snart såg jag endast ur Idasomolnet, vid vägens krökning, sista skymten af de flaxande örlapparne på pöjkens stora Iskinnmössa. i Det finns kanske i hela Sverige ingen djupare och vildare skog, ingen skönare trakt, än på Kolmårdea mellan Krokek öch Åby. Också irtogs j:g mer än vantig of dens egnr, my