Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

änkande omförmälta, särdeles dryga statsutgifterna Ör fångars transporterande. Vid 4840—4841 årens riksdag beslöts nemligen, med anledning af motion rån hedervärda Bondeståndet, att ej flere, än en fånge, förutom fångföraren, finge skjutsas efter en häst, och högst tre fångar, äfvenledes. oberäknad fånggevaldigern, efter två hästar. Följden af detta stadgande har varit, att, fastän större antal fångar, än det sålunda bestämda, fortfarande färdats efter det nämnda hästantalet, staten ändock blifvit för fångskjutsen debiterad, i enlighet med samma stadgande, och fånggevaldigern stoppat den såmedelst uppkomna behållningen i egen ficka, så att någon påräknad lindring i skjutsningsbesväret alldeles icke tillflutit allmogen. Ett sådant förfarande kunde naturligtvis för framtiden förhindras genom en förändring af meranämnde stadgande, hvilken är lätt verkställbar, då forsling af fångar sker betydligt långsammare, än andre resandes vanliga färd med gästgifvareskjuts. — Beträffande åter det af Utskottet nu föreslagna fångforslingssättet, så skulle, förutom de redan omtalade olägenheterna, som åtfölja detsamma, det jemväl i icke ringa grad förstora den sorgliga anblick, man redan eger, af de på kärror sammanhopade transportfångarme, då man, vid fångars transporterande till fots, skulle få skåda dem, fastlänkade, måhända till stort antal, vid en jernstång, vandra vägarne utefter igenom landet. Omöjligt skulle det dessutom vara, att under en sådan transport hindra fångarne att samspråka med hvarandra, och ganska svårt att förekomma rymningar bland dem. Och med afseende å vårt klimat, skulle understundom väglaget lägga oöfvervinnerliga hinder för dylika fottransporter. I betraktande häraf, inses lätteligen, att fångars forslande på det af Utskottet föreslagna sätt skulle medföra oerhörda kostnader, och otvifvelaktigt vida större, än dem staten nu för fångforsling får vidkännas. Dessutom vore antagandet af Utskottets förslag under närvarande förbåHanden desto mera olämpligt, som i andra civiliserade länder, der man redan eger en kriminallag, byggd på samma grunder, som den, hvilken blifvit till antagande föreslagen, nyligen uppfunnits ett särskildt slag af vagrar för fångars transporterande, hvilka vagnar äro så konstruerade, att de nära nog förbindra all kommunikation emellan de fångar, som färdas å desamma. Då således, på sätt jag kortligen antydt, medel stå oss till buds, för att dels minska de nu erforderliga kostnaderne för fångtransporter, dels erhålla ett lämpligare fångforslingssätt, skulle jag tro, att en återremiss af allmännna Besvärsoch Ekonomiutskottets ifrågavarande betänkande icke vore utan nytta, enär dymedelst Utskottet blefve i tillfälle att erhålla del af de anmärkningar, som blifvit emot detsamma framställda så väl härstädes, som kanske äfven i de andra riksstånden, hvarigenom tilläfventyrs Utskottet föranleddes att inkomma med förslag till en antaglig förändring i det nuvarande fångforslingssättet. Jag tillstyrker fördenskull återremiss af betänkandet. Hr Stenberg: Afven jag anser mig icke kunna biträda allmänna Besvärsoch Ekonomi-utskottets ifrågavarande förslag. De skäl, som emot förslag i samma syftning blifvit, vid trenne föregående riksdagar, framställda, äro, enligt mitt omdöme, samtlige af den vigt, att de äfven vid detta tillfälle icke bordt lemnas å sido. Till dessa skäl ville jag dock lägga ännu ett, som, efter hvad jag kunnat förnimma, hitintills icke blifvit taget i betraktande, och det är den stora svårighet, ja till och med omöjlighet, som möter, att tvinga fångar att vandra, då de i sådant afseende tredskas. Man kan lätteligen föreställa sig, med hvilken motspänstighet fångar i allmänhet skola underkasta sig att till fots färdas längre vägar, och huruledes de bland dem, som äro af en djerfvare och oböjligare sinnesart, skola bestämdt vägra att gå fram. Då ord ej förmå bringa sådane tredskande fångar till lydnad, inser jag ej annat medel att vinna hörsamhet, än att tillerkänna fånggevaldigern rättighet att utdela extrajudiciel bestraffning; men en sådan rätt anser jag dock i flere fall högst vådlig till sina följder. Först och främst kan man icke af en fånggevaldiger vänta det sinneslugn och den urskiljning, att han skall veta i lagom tid upphöra med bestraffningen eller rättare att lämpa straffmåttet efter höjden af den visade tredskan, och sedermera kunde fångar, vid ett sådant bestraffningstillfälle, blifva så uppretade, att de sätta sig till motvärn, och i följd deraf blodiga uppträden uppstå emellan dem och deras vårdare. Vidare kan man tänka sig, att fånge verkligen icke mäktar att fortsätta vandring, men af fånggevaldiger, antingen af oförstånd eller emot bättre vetande, tvingas genom slag att anstränga sig öfver sina krafter. — Såsom ett verksamt medel emot rymningar, har Utskottet föreslagit sammanlänkning af flere fånger. Visserligen måste medgifvas, att, om 40 å 42 fångar länkas tillsammans, det torde blifva svårt att för en eller annan af dem taga till flykten, men genom detta förfaringssätt skola äfven stora oordningar otvifvelaktigt uppkomma, ty, om den ene fången rycker hit och den andre dit, så torde vaktarne få ganska svårt, både att hålla tåget i gång och att upptäcka den eller dem, som till oordningen äro vållande. — Vidare har Utskottet bland skälen för det föreslagna fångforslingssättet åberopat, att detsamma skulle innefatta ett medel att hos fången väcka helsosam besinning och hos åskådaren injaga skräck. Detta låter visserligen ganska vackert; dock tviflar jag, att staten är berättigad att, genom forslingssättet, blot:ställa fången för ett lidande eller en skam utöfver det straff, som lagen bestämmer för det af honom föröfvade brott. Följden af förslagets verkställande skulle otvifvelaktigt blifva, att man finge se större och mindre flockar af fångar i ordets verkl.ga bemärkelse framdrifvas, snart sagdt som osjälig boskap, genom landet, hvilket jag anser oförenligt med den aktning för allmänt menniskoyärde, som bör visas till och med emot en fånge. — På dessa grunder förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss å betänkandet. Hr Tauson: På de skäl, föregående talare anfört, och hvartill jag ej finner nödigt något tillägga, yrkar jag återremiss af allm. Besvärsoch Ekonomiutskottets ifrågavarande betänkande. Hr Kock: Också jag biträder föregående talares åsigter i denna fråga, men, med förklarande häraf, vill jag derjemte fästa uppmärksamheten vid det egna sätt att argumentera, som allm. Besvärsoch Ekonomiutskottet begagnat uti dess ifrågavarande betänkande. Det säges neml. der, att det föreslagna forslingssättet, utan att utgöra något straff eller i sig innebära något skymfligt, icke lärer, åtminstone för en om brott förvunnen fånge, kunna anses vara olämpligt; men straxt derefter heter det, att samma forslingssätt måste bidraga dertill, att hos fången väcka helsosam besinning om anledningen till ERS KART ANNINA ON Peo. NNE ES NN --—nu2X-8n2X nt vn—————. ÅOKKG GM