Aftonbladet – 24 februari 1848, sida 2

Halifax: Er dotter? Jenny: Jag, mylord, jag skulle vara --Sir John: Ja, min dotter, som jag låtit efterspana öfverallt, men som jag nu kände igen på det här halsbandet, som jag gifvit din mor; min dotter, som jag förnedrat, då jag gaf henne åt dig, och som jag nu ville rädda genom att aflägsna dig. Jenny: Men, mylord .-Hahfax: Huro... det der halsbandet... det förstår jag inte. Det var då dig jag räddade, för åtta dagar sedan, på värdshuset Stilton. Jenny: Der en karl förföljde en ung flicka, som ropade på bjelp och förlorade sitt halsband. Halifax: Ja, ja! klockan elfva på aftonen. Jenny: Men det var Anna! ..Halifax: Tyst bara, säg ingenting ..Ja, nådig herre, nu inser jag allt. Ni har nu återfunnit ert barn utan att söka det; nå, då bör ni äfven få veta hvarför ni inte återfann henne vanärad. Sir John: Vanärad! hvad menar ni med det? Halifax: Jag har redan berättat händelsen för er, ni fordrade bevis derpå. Kan ni begära säkrare bevis än hennes egen utsago? Sir John: Huru, denna qvinpa? . . Halifax: Vid hvars rop jag skyndade till hennes räddning, denna qvinne, som en uslipg förolämpade i ett af värdshusrupimen -Sir John: Nå väl? . Halifax: Den der uslingen var lord Dudley, och qvinnan var er dotter ... Jenny: Je, nådig herre, det är rena sanningen, det svär jag. Halifax: Och nu, nådig horre, hämnas nu er värdige vän, lord Dudleys död, låt nu hänga ert barns räddare, ni har i er ficka allt som behöfves dertill. Bref från Dudley, bref från kungen, och kanslerens order. Sir John: Ack, nej, nej! Sa här, Halifax, min vän, ä alla de der papperen. Ser du, nu ä de förstörda. Halifax: Annu mindre bitar, ännu mindre, om ni vill vara god ... Ack! jag är räddad! Jag är