Aftonbladet – 24 februari 1848, sida 2

som nu sker. Lagen bjuder endast att dråpare: och andra grofva missgerningsmän skola genast å försk gerning gripas, i häkte sättas och utan puppskof för rätta ställas. Ej må borgen tagas, ;der saken går å lif eller kropp, då man med spenningar ej böta må.n Detta är den bokstafliga föreskriften. Vill man åter se på den förnuftiga mening, som måste antagas ligga till grund för lagen, och efter hvilken dess tjenare följaktligen böra rättal sig i tillämpningen, så kan syftemålet med häktningar omöjligen vara annat, än antingen att skydda samhället mot personer som, i det fria tillståndet, måste anses vådliga för allmänna säkerheten, eller ock att under pågående ransakning taga den anklagade i förvar i sådana fall, der hans lemnande på fri fot skulie kunna förekomma grofva brotts upptäckande och umgänge med medbrottslige. I följd häraf är det ock klart, att ingen ovilkorlig nödvändighet bjuder att arrestera, än mindre att i häkte qvarhålla någon för enkel tjufnad, första och andra gången, och ännu mycket mindre för snatteri, sirdeles om den anklagade är en person med kändt hemvist. Den invändning, som en del polismästare och domare härvid göra, på grund sf kyrkoplikten, håller icke stånd, emedan kyrkoplikten bvarken går å lif eller kropp och lagen ingenstädes säger, a!t någon måste arresteras för kyrkopliktens skull. Till stöd för denna åsigt kan äfven citeras, att flere af landets äldste och mest högaktade domare, bland hvilka kan nämnas. hr lagmannen och riddaren Callerholm, ganska ofta följa den nu framställda uppfattning af lagens mening, i fråga om enkel stöld. När man således häraf finner, att frågan om nödvändigheten af häktandet, i så ofta förekommande fall som de nu nämnda, icke beror på någon bestämd föreskrift å lagens sida, utan af domares och kronobetjenters individuella uppfattning deraf, så måste den andra frågan blifva: kan sambället hafva någon rimlig nytta af arresteringar, i andra fall, än der de äro abzolut nödvändiga eller af lagen föreskrifna? — Denna fråga synes tillräckligt besvarad, då man betraktar de oerhörda kostnader, som fångvårdsvåsendet för närvarande ådrager statsverket, det oförskylda lidande, som åtminstone stundum derigenom måste drabba individerna, och den nu mera ingen tvifvel underkastade moraliska smitta, som inneslutandet i gemensamma fingelser, under ej sällan rätt långvariga undersökningar, åstadkommer. Aro dessa utgångspunkter gifna, så måste det blifva af stor vigt 2tt allmänna opinionen tager en mera bflig del i detta ämne, och att känslan för rättvisa, nemligen icke den drakoniska utan den menskliga rättvisan, derutinnan gör sig mera gällande än hittills skett. Man finner i detta, såsom i många andra fall, att hvad man kan kalla den uffentliga moralen, icke ansetts beböfva vara baserad på samma grunder som den enskilda; och detta bar, ty värr! ännu ganska mycken tillämplighet i våra dagar. För att icke stöta för nära på patrull, vilje vi dock aga ett exempel från en förfluten tid. Den bekante polismästaren Lilljensparre var en man ganska gerna sedd, ja till och med feterad, i hufvudstadens umgängeskretsar, och likväl försick kanske ingen dag då icke, med hans tillåtelse, det våldsammaste godtycke af polisen utöfvades emot de fattigare klasserna i bufvudstaden. Hela denna inrättning var till sitt väsende en inquisitionsdomstol, der undersökningen börjades med presumtion, att den anklagade vore brottslig, och som ansåg sig berättigad att använda piskning, tortur medelst handklåfvars tillskrufvande, fångens nedkastande i en mörk jordhåla, eller annat våld såsom medel att, på försök, förmå honom till bekännelse. Om andan af ett sådant förfaringssätt sedan den tiden blifvit betydligt mildrsad, så visar Jikväl det ännu fortfarande onödigt.stora antalet af häktningar, att den icke alldeles försvunnit. Detta måste likväl ske så snart opinionen bimner komma derhän, att den uttrycker sin bestämda ovilja, äfven i de enskilda kretsarna, emot hvarje domere eller tjensteman, som gör sig skyldig till onödig hårdhet eller-godtycke å denna vög. Att vi icke redan långt för detta kommit ll en sådan punkt af civilisation här i landet, bar åter sin särskilda förklaringsgrund uti tvenne omständigheter, som äro af vigt nog för att förtjena uppmärksamhet. Den ena omständigbeten är, att hela det politiska och sociala mach:neriet gått ut på att hålla den egentligt arbetande klassen fastkedjad i träldorm och blind lydnad i politiskt afseende, genom ett länge fortfarande band på yttranderätt och tryckfrihet, genom drakoniska förbud emot medborgarnes rätt att samlas och rådpläga om allmänra ärender, och genom ett fullständigt skräcksystems användande emot politiska lifsyttringar, i högmålssaker, m. m. (se t. ex. arresteringarna af flera patriotiska riddarhusledamöter under 1789 års riksdag; flere tyranniska åtgärder af den mörka och misstänksamma förmyndareregeringen; det demoraliserande byråkratiska godtycket under konung Gustaf IV Adolf; procedurerna och domarna i det Ihre-Bergelinska, det Höökenbergska, det Bryggerska, det DäbenVeges:chska, det Lindebergska, det Crusenstolpiska högmålet med flere, under konung Carl Johans regering; att icke nämna alla tidn:ngsindrsgningarna, ofta utan någon upptänklig anledning, samt andra symptomer af en öfvervägande politisk förskräckelse), samt i det enskilda lifvet genom binder mot mindre jordbesittningar, fridlöshet för en hvar som icke bade årsijenst, och den enorma skillnad i mera förhållandan cam Jacan etadoat amallan