Aftonbladet – 23 februari 1848, sida 3

Hat FÅ ULL DTALATLv HIV alt UBRad Lloldil. Om jag noga skärskådar de maktegandes klass och de styrdas, så kan jag omöjligen undgå att oroas af hvad jag inom dem upptäcker. Inom den förra, sammansatt af alla dem, om genom sin samhällsställning ega fördel af lagarne och till sin förmån begagna dem, ser jag moraliteten oupphörligt försämra sig. Asigterna a! det allmänna bästa, känslan för det allmänna och dess fördelar, vika småningom för enskilda personliga eller korporativa intressen. Jog vädjar till sjelfva mina vederdelomän i detta fall. Jag anbålier att de måtte uppgöra en liten statistik öfver de intressen, som de här representera; t. ex. att i en kolumn uppföra de röster, som påkallas af gammal beksintskap; i ea annan dem, som angå lokala in!ressen; i en 2nnån dem, som äro till fördel för vissa korporationer, eller t:ll och med personer; slutligen, li ännu en, dem som representera samhällets gemensamma fördelar; och när denna klassering blifvit gjord, anhåller jag att få fråga, om det är den sista klassen som bär bildar pluralitet. och om det icke tv:-rtom äro de föregående? Minne icke hirigenom uppkommer ett slags utbyte sf röster, den ena gången till förmån för det ena enski!da intresset, den andra gången till förmåa för det andra? Men ett sådant utbyte, emellan män, som påstås rösta blott för det allmännas bästa, — hvad är väl detta annat än den mest fullständiga förnedring af allmän ära och tro? Öfvergår jag från det offuntliga lifvet till det enskilda, så har j:g framför mig alla de uppträden, som vi nyligen bevittrat: alla dessa skändligheter, bro t, öfverträdelser och svek, som genom offentliga ransakningar blifvit uppenbarade. Månne jag vid åsynen af allt detta icke har skäl att blifva bestört öfver den enskilda moralitetens försämring i täflin med den allmännas? Men hvad är väl orsaken till den enskilda moriliteens försämring? Hvad annat, än den offen:liga moralitetens förfall? Men har påstått att det gifves två slags moral: on för politiken och en för det enskilda lifvet; nåväl: om det som tilldrager sig rundt omkring oss, icke kan kall:s för ett blindverk, så se vi dem nu sammansmälta till ett enda slags moral: det vill söga till en frånvaro af moral, ofvanifrån nedåt. Tror -man att jag irrar mig i dessa åsigter, så må man åtminstone lyssna till hvad som yttras om oss i hela det öfriga Europ. Hv:ed jag I ser härom alla dagar, bedröfvar mig, främer mig i det innersta af min sjöl. Jag grämer mig öfver de slutfötjder man i Europa dr2ger härifrån mt hela franska nationalkarakteren; det är en plåga att sålunda finna Frankrikes moraliska makt försvagad öfverallt. Och är det icke sannt, art om Frankrike, midt under sina revolutioners utsväfningar och öfverdrifter, ändå utspridde till Europas yttersta gränser pånyttfödelsens eviga grundsatser för hela-samhällslifvet; är det icke sannt, att. dessa grundsatser nu blifvit misskända och öfvergifca af Frankrike sjelf? Och tror man satt Europa, vid anblicken af hvad som nu tilldrager sig hos oss, icke måste börja tvifla på riktigheten af dessa grundsatser, och Msstänka att de äro egnade att leda sam-l; bällena till en afgrund, istället för att förbättra : dem? Men om det skådespel, som vi gifvit någon ! tid bortåt, har en sidan verkan hos den bil( g dade klassen i Europa, — hvad verkan måste det icke utöfva på de simbllsklasser, hvitkal, sakna samhällsrättigheter, men betrakta huru vi förfara på den pohtiska skådeplatsen? Jag ry-l! ser vid tanken derpå. Man säger, att i samhället icke mera finnes någon orolighetsanda, när inga upplopp visa sig, när samhället icke störes af någon bandgriplig och åskåd-: lig oordning. Afven jag märker ganska väl att oordningen mera sällan än förr uppenbarar sig i handling; men inom grundsatserne och tankans verld har oordningen aldrig varit djupare inrotad. Man undersöke blott hvad som föregår hos den arbetande klassen, den man tror så fredligt sinnad. Det är sannt att denna klass icke mera skakas af de politiska passioner, som voro så allmänna för tio till femton år sedan; men kan man väl förbise att de sociala passionerna trädt i de politiska passionernas ställe, och utveckla sig i läror, som åsyfta ingenting mindre än omstörtandet af just de grundsatser, hvarpå samhället hvilar? Hör man icke inom nyssnämnda klass förkunnas, att den fördelning af eganderätten, som nu gäller, är orättvis, och att denna rätt icke ännu fått sin riktiga grund? Anar man icke, att när dylika åsigter bunnit vinna insteg, måste de, förr eller sednare, medföra de fruktansvärdaste hvälfningar? Detta är åtminstone min innerliga öfvertygelse; jag tror att vi slumra på en vulkan. Sedan jag nu antydt faran, angifvit det onda, må det tillåtas mig att efterforska dess orsaker. Jag) vet att olyckor af detta slag icke kunna tillskrifvas:! regeringen ensamt, och att deras hufvudsakligaste: och allmännaste anledningar måste sökas i den våldsamma och långvariga skakning, som stora revolutioner framkalla, och i partiernas hetta. Men följ jer väl häraf, att styrelsen är alldeles saklös i det onda? Det är hvad jag icke tror; jag tänker tvärt-om, att den har bidragit mycket till danandet af! den djupa förvirring, som utmärker den enskildal: och den offentliga moralen. Jag tror att den, på de sednare åren, bar tilikräktat sig betydligare rät-1l tigbeter och större makt, än den fick sig anförtrodd 1 g år 4830, af dem som då åt henne öfverläto myndigheten; ja, att denna tillväxt är större än någonsin de kunnat hoppas sjelfva, hvilka den kommitl: till godo. Jag tror, att styrelsen bedrifvit dessa in-Js kräktningar på krokvägar, för att icke säga med svek, je som på det allmänna tänkesättet haft den mest för-! derfliga inflytelse. Och huru har styrelsen också förfarit, för att återtaga den makt, som hennes förell trädare nödgades aofstå år 4850? Det bar skett änll genom en tillämpning af de åt hennes vård anför-!t trodda lagar, hvilken i dessa aldrig vsrit afsedd, änx genom att från nyare lagar härleda slutföljder, som lagstiftarne aldrig haft i sigte. . S Men tror man väl att detta sätt att gå tillväga, I S I S ( I — att åskådandet af denna fintlighet, denna försla-: genhet (att ej yttra någonting värre) varit egnade att förbättra eller stärka den allmänna rättskänslan? ... Jag vill icke anklaga regeringens afsigter; jag vill till och med gå in på att hennes mening icke varit elak, — att hon ansett denna omskiftning i allmänna tänkacgättat fär an nöädvändiochet: men