Aftonbladet – 23 februari 1848, sida 3

med menniskor, värda förkastelse inför allmänna omdömet, och hvilka detta redan förut bade förkastat. Jag skall inskränka mig till anförande af ett enda profstycke. I det ögonblick, då en viss embetsman inkallades såsom minister i konseljen, kände hela Frankrike hvad man borde tänka om honom; och denna tanka var så envis, att den tvang hans nya kamrater att ter göra sig af med honom. Men huru gjorde de väl detta? Jo, på ett långt mera betänkligt sätt, än när de nyss förut togo honom med sig i spetsen för allmänna förvaltningen; de satte honom på domaresätet, från hvilket han snart nödgades uppstå, för att ställa sig utom skranket — bland de anklagade! Jag ser icke häri något enstaka factum; jag ser ett symptom af den stora samhällsåkomman. På den bana, som styrelsen beträdt, behöfver den folk af dylik sort; det är en olycklig nödvändighet, som hon icke mäktar undgå. Men det är i synnerhet genom hvad hr Guizot har kallat missbruk af inflytande, som det onda har tillväxt. Jag vill i detta hänseende icke beskylla ministrarne för mer, än de förtjena; jag vet att de varit utsatta för stora freste!ser: att myndigheten ingenstädes törde hafva egt så mårga bestickningsmedel i sin hand, eller framför sig en skara menniskor i så trängande behof af att blifva mutad. Jag vet ganska väl, att branten, på hvilken ministrarne kommit, är särdeles slipprig; också är det hufvudsakligen att de ställt sig der, som jag bar att förebrå dem. Från det ögonblick, då de intogo denna vådliga ställning, hafva de icke behöft mer än åtta år för att uttömma ella styrelsens bjelpmedel; det är detta missöde, som drifvit dem att tillskapa så många nya tjenster; som, när några nya tjenster icke kunde påhittas, drifvit dem att sönderstycka i flera de redan befintliga; och som, när ändtligen ingen enda tjenstvrå återstod, nödsakat dem att lemna otillsatta sådana tjenstledigheter, som de nödgats hefva i ordning åt dem, som dermed skulle mutas. Utan tvifvel bar oppositionen anfört ganska svåra beskyllningar emot ministrarne; men den har aldrig anklagat dem för hvad de nödgats bekänna sjelfva. Sålunda, när jag hört hr Guizot med beundransvärd öfverlägsenhet uttrycka moralens anspråk hos politiken: när jag hört detta språk, så väl egnoadt att göra mig stolt öfver mitt land, skulle jag hafva trott mig fela emot-hr Guizot och emot oss al:a, om jag misstänkt att ban icke talade sanning, att han icke sade hvad han tänkte. Jeg tror tvärtom, att hr Guizots önskan och vilja har varit att handla annorlunda än han gjort, men att han har blifvit medsläpad af det politiska missöde, som han så olyckligt ådragit sig. Jag måste återkalla i ert minne, mine herrar, en händelse, som icke ännu kunnat hiana glömmas. Bland oss fanns en embetsman, anställd vid utrikes ärendernas departement, hvilken i en fråga var ai olika tankar med hr Guizot. Hen uttryckte icke sin motsägelse på annat sätt, än genom sitt tysta vetum; men hans chef, ministern för utrikes ärenderna, förklarar det vara för sig omöjligt att vistas tillsammans på embetsrummet med en menniska, som icke i alit tänker fullkomligt lika med honom sjelf; han afskedade honom, eller rättare, han jagade bort honom! En annan embetsman, ställd mindre högt, men likväl pärmere hr Guizot, begår en annan, af er alla känd gerning; hr Guizot nekar ej detta factum; medgifvom atwt han tilläfventyrs varit okunnig derom, men detta factum existerade likvä!; och frågan var här Icke om någon politisk handling, utan om en moralisk. Det var icke ministern ensamt, som härvid fann sig komprometterad, utan menniskanp. Nåväl: denne embetsman blef icke afskedad; ministern fann ingen annan utväg än att iakttaga tystnad i afseende på honom; fastän hans gerning, i fall den hade varit obekant för ministern, skulle försatt denne i den svåraste ställning, hvari han någonsin befunnit sig! Men icke nog med att ministern teg i afssende på denne embetsman: han belönade honom! Man kän häraf icke draga någon annan slutsats, än att ministeren icke mera eger frihet att straffa vissa bland sina närmaste, fastän de förtjent det. Om i sjelfva verket mannen, hvarom här är fråga, begått hvad han begått, utan ministerns medgifvande: hvarföre tillåtes han qvarstadna på sin plats?... När ministern behåller honom qvar, och till och med belönar honom, återstår ingen annan förutsättning, än att ministern varit medvetande om allt. Jag trotsar hr Guizot, att med hela sin beundransvärda dialektik rättfärdiga sig i denna punkt. Åntagom, att jag irrar mig öfver orsakerna till det onda, som jag antydt; antagom, att styrelsen i allmänhet, och kabinettet serskildt, icke skulle hafva någon del deri; men, detta onda, är det väl derför mindre uppenbart? Böra vi ej detföre anstränga oss på det kraftigaste för att göra sut derpå? Jag har sagt att detta onda måste förr eller sednare tillvägabringa de svåraste hvälfningar i vårt land; och varen förvissade, mine herrar att jag, åtminstone i detta påstående, icke far vilse! Hvar helst man i häfderna efterspårar den rätta och verkliga orsaken till de maktegande klassernos fall, upptäcker man, att den bestod i deras ovärdighet till mektens innehafvande. Den forntida dynastien var starkare än den närvarande, och likväl föll den i stoftet; tror man väl, att det skedde för det att den eller den menniskan tillställt eller föranledt denna om hvälfning?... Nej, katsstrofens orsak låg djupare: de klasser, som då innehade makten, hade genom sin egoism, sin liknöjdbet för det allmänna bästa, sina laster, blifvit oförmögna och ovärdiga attstyra. Märker man måhända icke, påtagligt och kännbart, att den europeiska jorden åter är i darrning? Märker man icke redan suset af revolutionens storm ? Det är min djupaste och innerligaste öfvertygelse, att den offentliga moralen, likasom den enskilda, sjunker dagligen och förbereder Bya omstörtningar. Veten j hvad som kan inträffa i Frankrike om två år, om ett år, om en dag måhända? J veten ingenting derom. Det enda J veten, det är att orkanen befinner sig redan inom vår horisont, att den ilar pärmare med hvarje ögonblick, att den snart skall rusa öfver er! RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.