Aftonbladet – 23 februari 1848, sida 3

beter. 24 RR ETT TAL AF TOCQUEVILLE, OM DEN OFFENTLIGA MORALEN. Det har ofta blifvit anmärkt, att den gamla statskonsten, hvilken icke blott, likt all statskonst, förutsatte tystlåtenhet och försigtigtet, atan äfven — såsom för henne särdeles oumhärliga och utmärkande egenskaper — 1st och trolöshet, blir mer och mer obrukbar genom len ständigt tillvixande publiciteten, hvilken, som man säger, gör kabinettern2 genomskinliga. Hvarandra kunna dessa hädaneter så mycke mindre föra bakom ljuset, i afseende på sina företag eller syften, som detta icke ens liter sig göra nu med sjelfva den stora allmänheten; och politiken har härigenom nödgats antsga en karakter af öpserhet, hvilken förut ansågs som rska motsatsen 3f all politik. Men i mån som et rätta bogynt att, genom ett slags om:tändigbeerras tvång, göra sg gällande i transaktionerna sjeliva kabinetterna emellan, tycks den trad:tionella politiken, den gamla macchiavellismen, sträfva att taga sin skada igen på folkens bekostnad ceh att bibehålla sig såsom ett försvarsmedel emot dessas frihetsanspråk. Den heliga alliansen — i dess gamla och dess nyaste upplaga — kan anses som cn särskild och mera känd företeelse af denna sträfvan. Då likväl lenna nya riktning för den gamla politiken är cke mindre uppenbar för publiciteten, så har skilnaden eme!lan den moral och religion, som ie maktegande allt hittills sökt inprega hos nacsin, och den brist eler löslighet i begge vänseendena, som de förråda när deras egna inressen komma i fråga, äfven blifvit mera upoenbara och allmänt kända än förut. Denna kxänredom åter har ibland massan spridt en missaktning för de maktägande, hvilken just är motsatsen emot hennes känsla för dem i fordna ider. Det helgonskimmer, hvarmed folken forlom tyckte sina herrskare vara omgifna, bar vikit för misstroendet, och ej så sällan efterrädts af förakt; och styrelsernas fordom krafigaste borgen för de styrdas lydnad — vördnaden för de maktägandes personlighet — försvinner ouvpphörligt, med tilliten till deras syften och hendlingssätt. Det är påtagligt, att en sådan ställning af de maktägande, inför dem de -kulle styra, icke lofvar någon längre varaktigbet; och häraf kan man förklara hvarföre opposftionernas anmärkningar emot minis:crerna så yfta gälla demoralisationen inom de högre samhällskategorierna och vådan af det derifrån till de öfriga spridda exemplet. Måhända har detta thema ingenstädes blifvit ofiare vesrieradt än inom franska deputeradekammaren. Klandret för demoralisation har der blifvit mer och mer högröstadt med hvar ny session, och s!utligen begynt vända sig icke mindre mot vissa koterser inom representationen sjelf, än emot ministeren. Mer och mer nar man börjat påpeka de helt och hållet enskilda, personliga, lokala eller korporativa in:ressen, som bemäktigat sig dessa koterier,-i tället för det allmänna intresset, som de äro itsedda att värna och befrämja; mer och mer ar man hänvisat på den afgrund af omstörtningar, dit samhället oundvikligt närmar sig, om denna egoistiska och exceptionella riktning vidare fullföljes. Bland de deputerade, hvilkas filippiker bärfver gjort det djupaste intrycket, nämner man ned skäl Tocqueville. Hans ord äga ock en särkild vigt genom den opartiskhet man kan för1itsätta hos honom när han yttrar sig emot de vögre samhällskategoriern2, dem han sjelf genom in börd tillhör, ceh vidarei följd af hans egerkap såsom utmärkt lagkunnig, hans djupa och :enom omedelbar åskådning förvärfvade kännelom om Nordamerikas och Storbritanniens samnvällsskick, och hens i sina skrifter ådagalagda örmåga att träffa de karakteristiska jemförelseounkterna mellan dessa den nyare tidens samundsbildningar och den förflutna tidens. Hvad ran yttrade, den 27 sistl. Januari, under adresslebatten, angick visserligen företrädesvis Frankike; men, med förändrade namn, äger det dock n sådan tillämplighet på många andra håll, att let kan anses för ett lystringsord, förtjent af ärdeles uppmärksamhet, hvarhelst de högre samvällskategorierna befinna sig på samma väg som Frankrike. Kanhändav — sade han — vär det ett missag; men det förefaller mig som allmänna sinsesstämningen ger anledning till oro och farnågor. För första gången, på femton år, byser 2g fruktan för framtiden. Jag tror mig kunna vädja till er egen erarenhet, mine herrar, och