Aftonbladet – 21 februari 1848, sida 2

2 chino aO ades (af friherrliga dOadeska stlägter); sgnor Frans sco Ferrara, bekant som snillrik författare, sligt med Ameirierna cch likasom de 1l-demot af uppmuntrings-instirutet (Instituto a ITecorraggimente); abbate F:rerze och tre mindre förnäma personer. Fursten af S:t Eli:, som man trodie vara insatt, hide icke funnis hemma. Greefve Acetio, som äfven skulle giipas, bor i samma palats som engelske konsuln, eller rättare sagdt, engelska konsulatet byrer rum hos bonors, cch öfver den stora inkörsporten prålar det verldsbekinta vapnet med engelska (espsrderr.2. När sbirrerna bultade på kl. 35 om morgoner, svarades-att engelska konsulatet vere öppet dagen igenom för hvem som helst, äfven för polisen; men om natten för ingen. Ett par af sbireraa inberä:tada detta svar för polismästaren Viale och återkommo med befallcing att spränga porten; men vid detta försök föll det engelska v:p et ned, till deras förskräcaelse. De insågo nu att de gått för långt, cch skyndade bort. Det ör begripligt att Aceto cke stacn:de qvar att å:ervänta dem vid daggipgen. Konsuln dsremot vi:ade sig högst uppbragt öfver förnärmendet af en främmande diplomsts boning; han protesterade mot våldet på storbritannska vspact och bar förklarat att han icke liter sätta upp vapnet igen, innan ban kunnit invänta engelska sändebud:ts befallning. Man kan tänka sig polschefens bestörtning vid en sådan händelse. Imedlertid fortfara uppmaningarne ett tidigt i morgon, på! konungens födelsedag, allmönneligen gripa till vaper; dessa uppmaninger äro trycita på små lappar, som utspridas i tusealsl, man vet icke huru eller hvarifrån, och äro undertecknade af en Comitato Pirettore, (iedende utskott), som alla väpnade anmodas att lyda Om en revolutior, på sådant säit förkurnad tre ull fyra dagar före utbrottet, verkligen skulle inträffa! och lyckas, så vet man knappast hvid som mer förtjenar undran: tillställarnes djerfhet eller myndigheternas rådlöshet. Redan märker man den första cch svåraste följden :f upprozstillställningen: hvar och en bef:rar inträngandet i staden af vilda skaror utifrån, ceh förser sig med lifsmedel på förband, för att kunna utbärda ca belägring. Bagarbodarne äro från dagningen ill sent få natten bringhvärfda af en otalig bop, som skriker: bröd! bröd!s men brödet utlemnas blott sparsamt, på det att förrådet må röcka till, medan man hinner bake mer: På alla nåra lifsmedel är öfverflöd; tikväl hafva slagtere, försäljare sf fågel, Oo. s. v. tagit tillfället i akt att stegra sina p:iser. Klockan 9 om aftonen. Seden kl. 6 bar jag gecomströfvat gatorna; allt är lugnt, alla bodar åro stängda; bloit de så kallade conversazioni (klubbar) och kaffebus äro ännu öppna, likväl utan att vera talrikt besökta. Beagarbodarnel äro deremot belägrade liksom förut. Jag har icke sett till några patruller, hvearken af polis eller militär, men väl fann jag i grannskapet af det sora assistarspalatset (monte di Santa Rosali) en stark v:kt, med fr:mför den ställda utposter, cch utanför poliskommissariaterna syntes vapen blixtra i mörkret. Hela dagen hafva de i staden boende cfficerarnes husbåll med bäfvan och tvekan förflyttat sig och sist husgeråd till det fasta Castellamare, der de sålunda göra statsfångarae säl!skp. Den 13 Januari, kl. 8 på oftonen. Ämndtligen finner jag ett ögonblicks lugn, för att kunna fortsätta min berättelse från sistliden tisdags afion. Jag trodde verkligen icke då, att jag på de sedan förflutna två dygnen skulle blifva vittne ti!l så många krigiska uppträden. I går morgon sammanskockade sig töpasde menniskor på skilda stöllea i staden och ropsde rEvviva Pio Nono, evviva la lega a Italal, hvartill äfven fogades: Evviva San!a Rosalie !v (Palermos skyddshelgon). Man såg här vapen af alla tänkbara sorter: skjutgevär af hvarje slag (irga kanoner likväl), sablar, värjor, dolkar, jagtknifvar och andra knifvar, spjut, stekspett och fiskljuster; men ingen anförare, ingen ledning eller ordning. Scdan jag omkring kl. 40 på f. m. hade genomgått de flesta hufvudgatorna, begaf jag mig till mina vanliga göromål. Orolig öfver min familj, gick jag sedan på en omväg hemåt, och råkade i grannskapet af Antoninoporten att blifva vittne till den första striden. En afdelning af omkring tjugo dragoner hade ridit ur om staden genom porien vid det kongl. peölatset, de högst och längst från hafvet belägna punkten istaden, gjort en rund omkring staden, och kommo nu in genom Antonioporten. Allt tycktes fredligt, och ryttarne helsades af folket med ropet: lefyve kavalleriet ; likväl funnos några beväpnade — tio, — som jag tyckte — ibland hopen. Då hände att en ibland dragonerna, måhända förargad öfver helsningsropet, drog upp sin pistol och lossade den på folkskaran. Utmaningen besvarades i ögonblicket; på sin höjd lossades ur hopen tio skott, men efter utseende intet enda förfeladt. Tre dragoner föllo döda från hästarne, tre sårade förmådde knappt håla sig qvar, och tre hästar släpade sig med möda fram. Truppen satte nu af i sträck, förföljd af folket under fortsatt skjutande och förfärligt skrik, och tycktes icke tänka på att försvara sig. I detsamma slog klockan tolf, och stadens kommendant, öfverste Gross, en schweizare, lät f ån fästningen fira konpungens födelsedag med tjugo vidt skallande kanonskott. Sannolikt för att bämnas öfver händelsen vid Antonioporten kom en ny afdelning kavalleri i sträck utföre den raka Toledogatan, medan en infanterikolonn ryckte ut ifrån polisprefekturen, genom en trång gata långs åt universitetet, för ett omkring senatspalatset och posthuset taga vägen åt Antoninoporten. Men här, der infavpteriet och kavalleriet förenade sig, blefvo de mottagna med en så het och välriktad salvg, att de genast drogo sig tillbaka på Toledogatan åt slottesidan. Då de likväl icke förföljdes, gjorde de halt och front, för att åter rycka fram; men de upproriske bade begagnat de få ögonblicken att kasta sig in i gränderna vid Toledogatans begge sidor, mottogo trupperna vid hvarje gathörn med hundradetals skott, och tvungo dem att, icke i den bästa ordning, åter draga sig tillbeka. Uppe vid slottet, dit gaten leder, såg men de öfriga trupperra uppställda, med två keroner viltide utåt den långa och folkrika gatan. Vid erdra ändan stod ett kompani infönteii utanför de der kelögra fest byggda polishusen, och Då hamntorget en annen afdelning af omkring tjugo man. T hagt stormade nu de wvännada wunneercckaFOTNA