Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 3

för sitt goda uppförande. Deraf bör likväl icke slu: tas, att man skulle förunna fångarne en större an: del af deras arbetsvinst, än förslaget vill. Ty fram: för allt miste förbrytarne godtgöra staten för de kostnader de tillskynda densamma. Deremot tror utskottet, att till sparpenningen hörer ungefår all det, som tillkommer fången. Hans förvärf utgöres, som bekant är, af två delar: den ena ethåller fån. gen kontant, för att skaffa sig beqvämligheter i fångelset; den andra aflägges för honom tills han lemnar det. År 1839 har marketenterirörelsen i fängelserna blifvit afskaffad; dock finnes, såsom lemning deraf, i centralfängelsen ännu en salubod, der mat, serdeles bröd, kan erhållas. I denna bod åtgår nästan allt hvad fången erhåller kontant, och endast här få de af entreprenören beviljade utomordentliga belöningar förtäras. Vi läsa i det Melunska centralfängelsets hushållsrap;ort, att år 1845 utgjorde den förvärfsandel, som öfverlemnades åt 1,058 fångar, 66,793 fr., hvaraf blott den ena hälften besparades, men den andra, 33,396 fr., förtärdes på marketenteriet, jemte ytterligare 30,902 fr., såsom beloppet af de belöningar, entreprenörerna under året beviljat, inalles således en summa af mer än 64,000 fr. Af samma rapport finnes. att förvaltningen på markenterirörelsen vunnit 15,889 fr. Huru högt skulle icke vinsten på fångarnes bekostnad då hafva stigit, om denna rörelse, såsom annorstädes, öfverlemnats åt en entreprenör? — Vi se alltså här ett enda fängelse, der årliga aretsvinsten för fångarne uppgått till 97,695 fr., men der beloppet af det för framtiden besparade endast utgjort 33,396 fr., enär 64,299 fr. användes på blott njutning, till mehn för fångarnes framtid. Utskottet är af den mening, att man hellre bör göra fångarnes föda något kraftigare, samt låta marketenteriet helt och hållet indragas. Det är t. ex. bevist, att i våra centralfängelser säljes till dem årligen för 300,000 fr. bröd. I Melun såldes åt dem år 48435 för 7,418 fr. Detta bevisar dock väl, att deras ration ej är tillräcklig. Staten behöfver icke att gifva fången något öfverflödigt, men likväl en föda, hvarvid han icke har nödigt att för sitt mättande köpa något dertill. Kriminal-domstolsrnes räkningar visa, att besparingar af 3,500 fr., hvilka utbetalas åt fångar vid frigifvandet, äro en sällsynthet, och att de i de flesta fall icke utgöra öfver 100 fr. Afskaffade man krogen och inskränkte man fångars tillåtna utgifter till understöd åt deras anhöriga och tll nödiga kläders anskaffande, så skulle besparingen blifva tre gånger större, och dermed vore en ytterligare borgen vunnen för da frigifnes goda vandel i framtiden. Sedan vi sålunda antydt, hvilka fördelar bildandet af skyddsföreningar i hela Frankrike och de af dessa föreningar förvaltade besparingsmedel måste hafva, vilja vi nu svara på deras inkast, hvilka äro emot hvarje reform, emedan de anse den för omöjlig. Vi medgifva, det föga är att hoppas af de fångar, hvilka tillbringat sin tid i bagnos elles i våra nuvarande fängelser. Här kunde de icke förberedas till en bättre vandel. Likväl torde äfven hos dem ett sednare vistande i cellfängelserna och skyddsföreningarnes bistånd icke blifva helt och hållet utan verkan. Alla fångarne äro icke i lika grad förderfvade. Forskar . man efter orsakerna till deras fall, så finner man dem vara trenne: starka lidelser, yttre omständigheter, hjertats fel. Förbrytare, hos hvilka orsaker af första eller andra klassen varit verksamma, äro sällan oefterrättliga. Häftiga passioner lägga sig, då menniskan aflägsnas från de utomordentliga anledningar, som upptändt dem, Hos sådana kraftiga naturer inträda äfven samvetsqvalen med styrka, och från dessa är det icke långt till ångren. Ett brott, som är förenledt af omständigheterna, förutsätter till sitt begående en motsvarande riktning i Ilynnet, hvilken i de flesta fall är ti lfällig, sådan den oftare finnes hos svaga än hos förderfvade menniskor. Fel i bjertat (så väl de, hvilka äro följder af regellösa drifter, som de, hvilka härröra af dålig uppfostran) låta ensamt befara hårdnackad obotfärdighet. Lagen, som ej kan fråga, om lidelse eller omständigheter eller förderf gjort en menniska till förbrytare, straffar i ena fallet liksom i det andra och förskaffar i beggedera upprättelse åt samhället. Men af mer värde är för samhället förbrytarens bättring; men denna bättring kan icke genomföras efter enakanda måttstock. Hos menniskor af förderfvadt hjerta har den sin stora svårighet, men likväl måste den äfven hos dem försökas, och skall oftare lyckas än man tror. När föreningen till frigifna yngre fångars beskydd i Seine-departementet begynte sitt verk, tviflade man äfven derpå, att dess medlemmars nit kunde belönas med framgång. Erfarenheten har skingrat dessa tvifvel. Vid pass 2000 yngre personer hafva genom föreningens omsorg , blifvit ärliga arbetare och nyttiga medborgare. ÅAterfallens antal, som hes dem förr utgjort 75 proc. är nu minskadt till 7 proc. Och om någorstädes ett dylikt företag kan vara svårt, så är det i hufvudstaden, denna tummelplats för alla laster, der ungdomen ser sig blottställd för så många förförelser. — Skyddsföreningen i Paris har stundom tagits i anspråk äfven af tvångsarbetsoch tukthusfångar, hvilkas frigifoing förestod mot erbjudande af deras besparda medel: såsom borgen för deras upprigtiga afsigter. Dylika personers sysselsättande låg egentligen utom förenin-g gens kall: det oaktadt tillbakavisade den icke deras ansökningar, och aldrig bar den haft skäl att ångra det. Den lösgifnes skyddsförbållande måste fortfara en bestämd tid, högst två eller tre år. Bland de yngre fångarne i Seine-departementet upphör det efter tre år. Denna tid är tWillräcklig för att låta den fordna fången antaga goda vanor, betrygga dess fortkomst och vara honom hebjelplig till vinnande af sin omgilnings benägenhet. När icke blott den frigifne genom egna bemödanden kan förskaffa sig sktning, utan när äfven skyddssäliskapet är istånd att förskaffa honom återinsättande i alla borgerliga rättigheter, dem lagen efter långa pröfningar beviljar, när synnerligast en af regeringen föreslagen ändring i criminallagstiftningen sätter föreningen i stånd att framhålla för de frigifne hoppet om ett sådant återinsättande, då skall densamma hafva ett mäktigt medel i händerPA INA a AR ee RT eg EE se EEE AE