Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 3

Man stöter honom tillbaka, man vägrar honom ar. bete och han ser sig i ensamheten störtad i elände, och ur detta i brott. Tror man sig hafva gjor nog, då man hänvisar honom till polisens uppsigt? Denna åtgärd är förståndig och blir ej heller fruktlös, men uppnår sitt ändamål blott hos tredjedelen af dem, den angår, ty den är lätt att kringgå. Och å andra sidan betungar den dem synbart och blottar den ömtåligaste punkten i deras lif för allas ögon. Vistandet i cellen har för fången varit en kraftig kur. Men dess framgång sättes i fråga, om de första åren af hans frigifning icke kunna betraktas såsom en efterkur, hvarunder en lika så omtänkt och sorgfällig vård bör egnas åt hans svaghet. Detta är menniskokärlekens uppgift, detta måste blifva målet för ett eget föranstaltande. Men, frågar man, motsvarar det sedelagens fordringar, att rikta omsorgen på dem, hos hvilka upproriskheten mot lagen, uppresningen mot den borgerliga ordningen förkroppsligat sig? År den fördom, som tillbakastöter sådana menniskor, icke en helsosam protest emot det onda, hvartill de gjort sig skyldige? Vi svara: den kristna sedelagen bjuder, att menniskors rättvisa icke må synas obevekligare än den gudomliga rättvisan, att ångern må vinna tillgift. Visst böra vi akta oss att i folkets föreställning minska afskyn för brott och förbrytare; men likaså mycket böra vi akta oss att öfverdrifva denna afsky genom ett evigt uteslutande af dem, som gifvit lagen upprättelse och endast begära något bistånd, för att blifva nyttiga medlemmar i den stora familjen. Fordrar icke allas väl, att bjuda dem en bjelprik hand. Gör man sig icke omedvetet till medbrottslig i deras återfall, om man genom smälek drifver dem till förtviflan?. Vidare frågar man: Afledes icke menniskokärleken från sin rätta bana, när den lemnar sitt bistånd åt den pligtförgätne, i stället för att låna det åt den ärlige fattige? Härpå svara vi: Om menniskokärleken vände sig till den lösgifoa fången, så att den undanhöll en tadellös olycklig sin bjelp, så skulle den göra orätt. Men detta är ju icke nödvändigt händelsen. Det bistånd, de filantropiska föreningarne egna åt de frigifne, blir mer en skyddande omsorg, än en utdelning af penningeunderstöd: den har till hufvudsyfte att betrygga deras lefnadsbana och att undanrödja stötestenar å densamma. Den skall ledande och rådande blifva en fortsättning af det i korrektionshuset begynta verket. Föreningarne till de lösgifne fångarnes beskydd hafva redan burit goda frukter. Föreningen i Paris till de ur korrektionshuset la Roquette frigifne yngre fångars förmån, hvarom utskottets rapportör förmedelst sin ställning egentligen måste tala med återbåll, om icke afseendet på faktiska bevis måste föregå hvarje annat, — denna förening har tjenat många andra till förebild. Belgien, Holland, Tyskland, Toscana, Lombardiet och Piemont hafva insett nyttan af sådana anstalter och riktat deras verksamhet på vuxna frigifna. Engelska regeringen har anmodat föreningen i Paris, att meddela sina förordningar och stadgar, i ändamål att införa denna skyddande förening i Storbritannien. Kan Frankrike, sedan det gifvit exemplet, stanna på halfva vägen? Lagförslaget förbehåller vederbörande auktoriteter bestämmandet af förhållandet till dessa föreningar, samt de stadganden, hvilka i administratiensväg böra utfärdas. Detta förhållande blir troligen detsamma som det, hvilket eger rum mellan vederbörlig auktoritet och skyddsföreningen i Paris. En femtonårig erfarenhet har intygat dess nytta och tillika antydt de åtgärder, genom hvilka skyddsbefattningens möjliga verksamhet kunde betryggas. Enligt denna erfarenhet måste den förening, inom hvars krets fängelset finnes, flera månader före fångens frigifniog sätta sig i förbindelse med denne, och ur hans egen eller ur direktörens eller uppsyningsmännens mun erhålla de till ledning af hans steg erforderliga uppgifter; den måste utforska hans sinnesart, hans föregående lefnad, orsaken till hans dom, måste till den ändan genomgå de i fängelset och i domstolen förda böcker; den måste ändtligen underrätta sig om hans slägt och om graden af hans sedlighet. Hade fången för afsigt att sätta sig ned på en inom föreningens område belägen ort, så skulle föreningen sjelf foga anstalter för att underlätta hans afsigt. Ordentliga familjer hafva en stor obenägenhet att upptaga sådana medlemmar, öfver hvilkas närvaro de blygas och oroas; äro de förmögna, så uppoffra de gerna något för att aflägsna en sådan medlem. Föreningens förnämsta omsorg blefve således den att åter försona fången med hans anhöriga och göra för dessa begripligt, att mensklighetens pligt bjuder dem vaka öfver och uppmuntra honom. I fall fången icke hade några slägtingar, skulle föreningen använda en så mycket större omsorg, på det den frigifne måtte på det ställe han valt, finna understöd; ty af denna början måste hans framtid bero. Så snart han frigafs skulle hans hopsparda medel öfverlemnas åt föreningen, som skulle bestämma deras användande och draga försorg, att den frigifne i stället för fångdrägten erhöll anständiga kläder, förskaffa honom medel att begifva sig till fastställd ort, i Hödfall ledsaga honom dit och låta införa honom derstädes, skaffa bonom verktyg och det nödvändigaste husgeråd. Med hans besparade tillgångar skulle hans utgifter bestridas, så att de kunde tjena staten såsom en borgen för den frigifnes goda uppförande. I fall den sednare ville taga sin bostad på en aflägsen ort, skulle föreningen för denna ort mottaga hans sparpenning och de inhemtade uppgifterna samt besörja de angifna göromålen. Vill den frigifne efter sin bosättning ombyta boningsplats, då skulle den förening, hvartill hans nya bostad hörer, inträda i den förres rättigheter och pligter. — En så enkel inrättning, hvars alla trådar sammanlöpa i Paris, så att man här genast erhöll kunskap om hvarje den frigifnes rörelse och förändring, skulle förskaffa en ständig kännedom om hans vistelseort och göra polisens otillräckliga medel fullständiga. Ville en frigifven undandraga sig detta beskydd, så kunde han göra det, men hans besparade medel hemföllo då åt föreningen. J sen hvilket vigtigt rum sparpenningen bör int2ga i den nya inrättningen. Ju betydligare den är, desto större borgen erbjuder den frigifna fången ÅN rn ar ara SNRA