Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 3

na till uppfyllandet af sitt kall. Den dag, på hvilken det henne förunnas att föra sin skyddling inför domaren, för att låta honom undfå inseglet till en förnyad vandel, denna dag skall blifva en glädjens dag öfver våra lagars och den frivilliga menniskokärlekens välsignelserika makt. Låtom oss alltså genom intet af nyssnämde in : kast afledas från det herrliga verk, vi vilja företaga. Låtom oss beslutsamt beträda den bana lagförslaget för oss öppnar. Vi skola på densamma icke sakna goda medborgares medverkan. Alla skola sätta en ära uti att understödja regeringen, och göra dess verk fullständigt, ty dess lyckliga utgång skall lända till allas fördel. Uppmaninrgen vid slutet af förslagets anförda grunder skall finna gehör först hos presterskapet; såsom förkunnare af en Guds vilja, den der förlåter icke blott emedan han är mild, utsn ock emedan han är rättvis, ty förbarmande med den, som godtgör sina fel, är rättvisa. Uppmaningen skall vidare finna gehör hos domareståndet, som gerna bjuder åt dem en bjelprik hand, hvilka det låtit känna den straffande handen. Den skall höras af den till högre värf bestämda ungdom, som i en genom lagen styrd menniskokärleks utöfning skall finna en öfningsskola till allmänna ärender och ett tillfälle att ådagalägga förmåga till allt som är stort, ädelt och för fosterlandet nyttigt. Nu återstår endast att i få ord kort sammanfatta denna långa framställning. Det till eder pröfning framlagda lagförslag, ett resultat af samvetsgranna forskningar, uttrycket af en storartad, allmänt nyttig id framställer för eder reformen af våra fängelser såsom en nödvändighet. Denna nödvändighet inses först vid betraktandet af brottens och i synnerhet återfallens betänkliga tillväxt, och för det andra vid tanken på förderfligheten af ett vistande i våra närvarande fängelser för sedlighet och helsa. Medlet till detta ondas undanrödjande miste användas på fångar af alla slag utan undantag: På män, qvinnor och barr, på de till långvarigt och svårt, likasom de till kort och lätt fängelse dömda, helst erfarenheten visat det vara förmånligt i fråga om hvarje ålder, kön och straffgrad. Nödvändigheten bjuder galerfängelsets afskaffande. I dess ställe kan deportationen icke träda, ty denna är elt overksamt, vådligt, outförbart straffsätt. Förslaget ändrar intet i strafflagen, betecknar tvertom skarpare den i nämde Jag inneattade åtskillnad straffen emellan och hindrar förblandningen i deras användning. Om den föreslagna reformen ålägger staten stora penningeuppoffringar, så skola dessa lättas genom fördelning på en följd af år och i framtiden godtgöras genom minskade rättegångskostnader i följd af brottens aftagande, genom den med galerstraffets upphäfvande förknippade besparing och genom den rikare vinsten af fångarnes arbete, hvilkas verksamhet ökas. Detta systems genomförande blir fullständigt genom tre stora åtgärder: föreningen af alla fängelsers i riket förvaltning under en och samma auktoritet, hvarigenom denna förvaltnings verksamhet blir likformigare, kraftigare och ändamåilsenligare, — öfverlemnandet af uppsigten i fängelserna åt religiösa kongregationer, hvarigenom reformens verkan betryggas, — ändtligen inrättandet af skyddsföreningar, hvi!kas uppgift är att efter frigifvandet befästa det i häktet begynta förbältringsverket. Dessa äro förslagets grunddrag, dessa äro de förbättringar, hvilka det kräfver och utlofvar. Sedan lång tid tillbaka har lagstiftande makten icke haft att sysselsätta sig med något så vigtigt verk. Intet verk kunda också vara värdigare för en regering, som är bestämd att beteckna början till en py tidräkning i vår historia. Det är ett mensklighetens och ett det allmänna bästas verk, hvilkas ömsesidiga ändamil nära förenas, icke genom en kortsynt filantropi, utan genom christendomens anda, som uppfyller allt hvad den genomtränger, med li, som håller hvad den lofvat och, sedan den gifvit civilisationen ny lyftning, äfven befruktar och upplyser densamma. , Uss——--———— TER