Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 2

Halifax: Nå ja, då åtar jag mig det. Låt se, hyarom är frågan? Sir John: Du såg ju den unga flickan, som nyss var här? Hahfax: Ja — jag tror — så der till hälften. Sir John: Hur fann du henne? Halifax: Åh jo, rätt vacker. Sir John: Hon är förtjusande, min vän, alldeles gudomlig. Halifax: Nå? Sir John: Nå väl! jag är kär i henne: Halifax: Ha, ha, ha! Sir John: Jag är kär som en galning, hör du, Halifax: Nå, men hvad kan det ha för sammanhang med det behagliga lif — ni lofvat mig? Sir John: Vänta bara! , Halifax: Som jag ej behöfver göra något alls för? Sir John: Vänta bara, säger jag. Halifax: Och jag får lefva af min förmögenhet? Sir John: Jaha! hör bara. Halifax: Jag hör er. Sir John: Den lilla flickan är mycket dygdig af sig. Halifax: Kors, sän toka! Sir John: Hon bor på lord Clarendons gods; och du förstår väl, att så länge hon är på hans gods... Halifax: Så kan inte det minsta våld försökas! Begriper. Sir John: Sedan så har den lilla ungen, som jag förut sagt dig, fan så stränga grundsatser — hon hvarken tänker eller talar om något annat, än ep man. Halifax: Ja, det kan inte fan förstå, hvarifrån de få sådana der dumma ideer. Sir John: Så att jag tror, att det endast är ett ordentligt giftermål... Halifax: Huru! Tänker ni gifta er med henne? Sir John: Nej, inte jag — men du! Halifax: Jag? men till hvad skulle det väl tjena att jag gifte mig med henne? Sir John: Hvad, förstår du inte, ditt nöt? Halifax: Nej, jag förstår inte. Sir John: Så snart du gift dig, flyttar du till grefskapet Dumbar. Halifax: Nå väl? Sir John: Nå väl! om jag inte har rättighet att jaga på lord Ciarendons mark, så kan åtminstone ingen bestrida mig rättigheten att — — du förstår? Hatfax: Fullkomligt — — och — — Sir John: Och du säger ja? Halifax: Jag säger nej! Sir John: Hvad! säger du nej? Halifax: Bestämdt!