Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 2

dervåga för att få den höga importtullen å derag fabrikater bibehållen, och dock förtjena enorma summor. Jag torde på samma gång få ett och annat att i samma väg meddela rörande det ej mindre mäktiga sockerbruksintresset, hvilket sins emellan skiftat rikets provinser, liksom Napoleon mellan sina fränder och härförare för nära 4 decennier sedanr skiftade Europas länder, kronor och folk. Samma Götheborgs-korrespondent omtalar en ganska egen historia angående ett anförande af doktor Frenckel till fattigdirektionens i Götheborg protokoll. Detta anförande är tryckt och har äfven blifvit red. af Aftonbladet tillsändt, men under den trägna sysselsättningen med andra ämnen för dagen hade vi ännu ej hunnit taga kännedom af dess innehåll. Det ifrågavarande brefvet meddelar likväl nu derom åtskilligt, som är så märkvärdigt, att en förklaring ifrån Götbeborg på grund deraf troligen icke lärer uteblifva. Vi reproducera här det hufvudsakliga af korrespondentens skildring, hvarti!l motstycken visserligen icke skulle saknas äfven här i hufvudstaden: En märkvärdig företeelse egde rum härstädes under loppet af den sistförflutna månaden. Som man vet, hafva Götheborgs stads innevånare sedan långliga tider tillbaka gjort sig kända för både allmän och enskild välgörenhet, och redogörelser för stora summor ti!l de fattiges understöd blifva vid hvarje års slut synliga 1 handelstidningen. Så mycket mera öfverraskande blef det då, att en af härvarande fattigförsörjningsdirektions ledamöter, en förmögen och bildad man, den tredje i förra månaden, vid eninom berörde direktion hållen sammankomst, uppträdde med ett anförande till protokollet, i hvilket han beskyllde ej blott sina kolleger, utan äfven samhällets bemedlade invånare i allmänhet, för hårdhet och känslolöshet emot de fattige. Fattigförsörjningen i Götheborg (yttrar han i ofvanbemälde anförande) består icke sina fattiga mer än en hundkost, och knappt det; den sätter sina fattiga medmenniskor på vatten och bröd, eller förskjuter dem helt och hållet; den tillsluter sitt öra för de armas klagan och låtsar ej se deras elände. För att spara och lysa med sina besparingar, låter den armodet, fattigdomen, den bleka, uthungrade, i lumpor höljda nöden gå ohulpen ifrån sig, eller tillkastar den en skärf, som ej på långt när räcker till fyllandet af lifvets allra nödvändigaste behof, o. s. v. Han anför derefter flera fasaväckande exempel, såsom stöd för sanningen af sina anklagelser, och vädjar till sina kollegers rättskänsla att intyga, huruvida den skildring af nöden han i sitt anförande uppdragit, är öfverdrifven eller icke. Slutligen anför han en mängd fakta, för att ådagalägga, det fattigförsörjningsdirektionens vanliga undskyllan: att den saknar tillräckliga medel till afbjelpande af den rådande nöden icke är med rätta förhållandet öfverensstämmande, alldenstund här finnes medel ful!lt opp, ech att äfven sådana med redebogenhet skulle lemnas, blott fattigvården organiserades på ett mera rationelt och ändamiålsenligt sätt. Bland annat anför han de oerhörda summor, som dels åtgått, dels komma att åtgå till uppbyggande af vår nya börs, till uppresandet af en minnesstod åt Götheborgs grundläggare, Gustaf II Adolf; till gatornas omlöggning, underhåll och belysning med gas; till hamnoch kejbyggnaderna, 0. S. Vv. — Men jag vill låta författaren tala sjelf: Hvartill dessa fagra ord? Med ömma fraser kunna vi icke mätta hungriga magar. Detta är också min mening. Men förståndige män måste först tala, tala mycket innan de kunna utveckla en förståndig plan. Hvad skola vi göra? Vi skola uppmana de rika, att af deras öfyerflöd dela med sig åt de fattige. Det är i detta afseende, som jag vågar uppmana er till verksamhet .., Det är den falska princip, som vår annars aktade ordförande, hr E. G-. Lindström har fattat, hvilken jag klandrar. Spara är vår pligt, men jag klandrar det låga snålhetssystem, som härstädes nu mera gjort sig gällande. Det är detta, som måste ändras. Viljen j, mina herrar, kanske svara, att j föreställt vederbörande behofvet af. arbete för de fattige, och att våra rika matadorer ha yttrat, att de äro, betungade nog, och att de icke kunna gifva mera, så sägen dem midt i synen att de ljuga! Känne vi icke mycket väl deras rika tillgångar? Se vi icke att några bland dem begagna hela tre våningar till eget bruk? Åtskilliga af dem sägas hafva en årlig inkomst af ett par 400,000 rdr och deröfver. Bebo de icke om sommaren sköna lustställen och äga hela parker till deras förströelse? Vete vi icke, att en och annan bland dem till och Smed kan bygga fartyg till sina lustfärder? Hafve vi icke sett flere, som i sina stall Jåtb fodra kreatur, som må bättre, ja långt bättre, än de af våra: medbröder, som stå utanföre och ropa på hjelp? Se vi icke af de offentliga tidningarne, de oerhörda massor af trädvaror och jerp, hvilka våra rika köpmän exportera? Hela skogar, hvilka de till spottpris köpa af allmogen, som säljer af behof, utföra de, och vinsten deraf stadnar i deras fickor. — Kort och godt: Gifven hit en del, en god del af edra guldhögar! Aren J svenske män med heder och samvete och neken oss ändå det nödvändigaste till våra arma fattige? — Och J, som icke ären svenskar, J främlingar från andra länder, J, som kommit hit med toma händer och som sedan hopat skatter på skatter hvartenda år — skatter, som J hafven förskaffat er med tillbjelp af den svenske arbetarens svett och möda — J, som hafven sugt märgen ur den svenske arbetarens hem, hvad skall jag yttra till eder? J förtären i rikedom och välmakt det bröd, som vuxit ur den svenska jorden; J utsugen landets skönaste frukter och kasten skalen åt edra fattiga arbetare, åt dem, som till en stor del förbulpit eder till den rikedom, I nu egen... Hit med nyckeln till edra jernbeslagna kassakistor! Gifven oss en god del af edert öfverflöd! Viljen I icke hjelpa oss, så sköten sjelf edra fattige! Må de plåga edra öron med sitt rop på bröd och edra ögon med sitt eländiga utseende! Vi kunna icke längre uthärda att se dessa fattige, utan att gifva dem en hjelp, någorlunda motsvarande deras mest trängande behof. s I ungefär samma anda är hela anförandet hållet, och att det väckte sensation hos de tänkande och Sir John: Då kör jag bort dig; du är då ruinerad och kanske något ännu värre, ty om du tänker tillbaka nå den lefnad du fört så finner du säkert