Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 1

ock. 6 eftermiddagen, RETT RT SPE IE OS SO TNE NEN nee earn lika mycket som de stora. De österrikiska gränserna .måste re pskteras; de andra ländernas likaså. Men icke blott territorierna måste man respektera, utan jemväl regeringarnes oafhängighet; men oafhängighetens första prerogatif är: att kunna obehindrad! änd-a sina institutioner oeh afskaffa alla missbruk. De italien;ka regeringarne skola göra väl deruti att begagna de:sa prerocgativer, och vi tro att reformer utgöra det säkraste medlet att upprätthålla lugnet. Ville man deremot använda våld, så skulle England icke med likgiltighet åse sådant, och kors qvenserna häraf tunna blifva allvarsammma (graves) England, — fortfor Thiers — har fört ett språk, sådant som jag innergt önskar att Frankrike skulle hafva gjort det. I Schweiz blef England hördt, och dock gå sakerna der sin ordnade gång utan stormakternas lillgöranden; i Italien är Eagland populärt — och hvarföre? Emedan man vet i hvilken anda frågan uppfattasi Wien; emedan Eagland aldrig afrådt från reformer, utan stidse förfäktat dem; de äro ett trängande behof. Faran i Italien består blott deruti att regeringarne så länge dröja med reformer, som de dock måste gilva, tills bändelser, sådana som de sicilianska, inträffa. Aro reforrserna icke ulifredsställand?, så skill det slutligen komma lika långt i Rom, i Turin, i Florenz som i Paierm2a, och sedan skall Osterrike måhända marschera till Rom och till Florenz, liksom till Modena; och genom edra politiska misstag har freden blifvit kränkt. — Hurudan ver uader sådana omständigheter eder politik? Och hurudan hale den bordt vara? Först gällde det att endanrödja Itiliens och dess furstars fruktan. Man måste säga furstarne, att deras folk icke begära för mycket. De måste göra dem slla de koncassioner, som möjligen äro förealiga med den offentliga ordningen. Detta hatven I icke gjort, ty — Österrikarne äro i Modena. Tvertom bafven J sagt: Vi hoppades att ;presternan skulle rädda ;uveränernar. Och dock är i Rom hela frågan den: att folket vill blifva styrdt af lekmän, icke af prester! Påfven begriper svårigheten att förena sina religiösa skrupler med framstegen — detta är svårigheten i hans ställning och, J sen deruti edert hopp. Skulle suveränen gå förlorad, så säger jag eder att det är presterna som störtat honom. Osterrike är i Italien icke i fara, men de italienska suveränerna äro i fara, och för dem hbafven J gjort intet! Kan jag gifva Italienarne ett råd, så består dt deruti: varen eniga; först folket med furstarna, och sedan regeringarne sinsemellan; Pius IX i spetsen och vid sidan Carl Alberts gamla savoyardvärja — och J skolen blifva aktade! Skulle man likväl angripa eder, nåväil så veten at om Frankrikes ära är gammal, så är dock dess hjerta ungdomligt, och dess politiska trosbekännelse är icke tillskuren efter en endas modell!, Härtill svarade Gu:zot: vÄfven minr sympat:er gälla alla Italien; dock skulle ni sjelf, hr Thiers, om ni sut? på m nisterbänken, underkasta desamma mera moderation, än ni behöfver göra i er fria ställning; ni skulle aldrig kunna önska, att kriget afbröte Italiens fredliga reformationsverk. Hvad Lialiens oberoende angår, så hafva vi, så mycket möjligt, yrkat derpå. Visserligen är Österrikarnes inmarsch i Modena en oformlighet — men dena har icke den betydelse, som om de marscherat in på det romerska området. Hvad sade hr Thiers sjelf år 2834 i est dylikt fall? Ailt hvad vi kunna göra är att uppmana Österrike att draga sig tillbaka. Frankrike har för Belgien satt allt påspel; det skulla äfven för Piemont göra detsammal ...w H: Thiers afbröt talaren: Då hade vi hela Europa på benen — sedan 47 år tillbaka skulle vi således icke hafva kommit ur fläcken! ...n Guzot: ;Hr Toiers gör oss vidare förebråelser att vi icke nog understödt reformerna i Italien! Jag kan försäkra hr Thiers, att vi aldrig försummeade detta. Alven den förebråelsen är orättvis, ett vi skulle önska att den andliga styrelseL i Rom måtte upprätthillas. I motsats härtill, då consulian blef restituerad, låt jag påfven veta vårt lifliga bifall, och uttalads den försäkran: att det vore trängende nödvändigt, att tillsätta så många lekmän som möjligt till förvaltningen. Hvad som för öfrigt är olämpligt uti fördragen af 1845, det fioner äfven jag otjenligt, utan tt derföre afsky desamma; så alt jag i det hela öfverensstämmer med hvad br Thiers sagt derom. Hvad hr Thiers for