Aftonbladet – 11 februari 1848, sida 3

rofUnGC LUyjUoTStuyctt CR FURYUUTUER, ? UHlställd i franska Pärskammarens session den 24 April 1847 af kr Beranger (dela Dröme). (Forts. från Onsdagsbl.) En kort öfverblick af engelska straffzoloniens historia torde fullt rättfärdiga författzrens åsigt om deportationen. Före Nordamerikas frigörelse från England, blefvo fångar deporterade till Maryland. Detta hade varat i 56 år, när sjökriget och koloniernas resning nödgade regeringen att inställa deras öfversändande. Den 6 December 1786 bestämde en förordning af Hemliga Rådet Australiens östra kust såsom en ort till straffkoloniens grundande. De första fångar 2nlände nit i Jar. 4788. Från denna tidpunkt till 2820 voro fångarna de enda kolonisterna derstädes. Under denna första tidrymd var koloniens tillstånd beklagligt. Der herrskade sjelfrådighet och ständig uppstudsighet, i skogarne bildade sig tjufband, hvilka derifrån öfverföllo och plunrade husen, hvarigenom brist på lifsmedel och hungersnöd uppkom. Nybyggarne förde en utsväfvande lefnad, hveri de till anstaltens bevakning der förlagde soldater, ja äfven officevarna deltogo; kroppsstraff hörde till ordningen för dagen, och galgen var i ständigt bruk; en guvernör blef afsatt. I detta skick var kolonien, som efterband mottog 25 878 deporterade från moderlandet, deribland endast 3,661 qvincr. Detta könens missförhållsnde ökade ännu mer oordningen, så att 24 af de födde voro oäkta, men totalbeloppet af födde på 32 år icke öfversteg 4500. En mindre koloni blef anlagd Van D.emensland, 735 mil söder om Nya Holand och en annan på ön Norfolk. — Från och med år 4820 kommo under regeringens higo emigranter från Storbritannien och bosatte sig bland fångarne. Man upplät åt dem odlingsbar ord och gaf dem fångar till arbetsbiträde. Desse behandlades icke stort bättre än slafvar, ty plantageegarne hade blott att bestå dem kläder ;ch föda, fingo väl icke sjelfve aga dem, och måste hos domaren påyrka en önskad afstraffling, men ernåddes denna rätt på sin blotta ngifvelse. Genom fria menniskors inflyttning nade kolonien fått ett nytt utseende. Man räknade af dem år 4835 redan 100,009, deremot örblef fångarnas antal, trots den årliga ankomsten af nya, ungefär detsamma, neml. 30,000, uf hvilka 47,000 öfvergingo till de frias stånd. Bland de frigifna bade några (oftast genom skändiga medel) kommit till stor rikedom, och de sägner, hv:lka om en slik oförmodad lycka hunno ill moderlandet, bidrogo icke att ingifva frukan för deportationsstraffet. Ju mer kolonien illtog, ju mindre fördel fann den ökade fria eflolkningen vid streff-fångarnas arbe:e och ju mer besvärligt blef dessa menniskors ofog, ty rotten ökade sig i starkare proportion, än beolkningen. År 4829 räknades ett brott på hvar lö7:de, år 1806 på hvar 404:de invånare, i Storbritannien åter på hvar 8350:de person, ehuruväl äfven i moderlandet, just i följd af leportationsstreffets användning, förhållandet af brottens anial stidse var i stigande. Data sakernas skick orosde sinnena. Flera kommitter nedsaltes gång efier annan, för att utröna medlen till det ondas afbjelpande. Den ir 1837 valda kommitt yttrade sig formligt för deportationens afskaffsnde och den af år 18358 föreslog, att genist fiångå assignations-systemet straff-fångars anvisning åt plentageegarna). Perlamentet gillade icze blott denna åtgärd, utap forklarade äfven genom en akt af samma ir, att isoleringshäktet vore för ransakningsoch straff-fångar af alla slag under hela inspärrningstiden lämpligt. Ar 1840 har transportationen till Nya Sydwales upphört, samt är nu inskränkt ill Vandiemens land cech Norfolk. På Vandiemens land hade straff-långarne efter sin ankomst åtskilliga proftider att genomgå, och för deras felsteg fastställdes straff, af hvilka förflyttningen ill ön Norfolk var hårdast. Men på denna ö, som endest är fem mil i omfång, samt bebodd sf straff fångar och deras väktare, steg oredan inda derhän, att regeringen d. 30 Sept. 4846 ät afgå befallning om anstaltens upplösning. På Vandiemensland, der straff-fångarne äro spridda på en större rymd, var tygellösheten och förlerfvet väl mindre, men ändock sådan!, att lord Frey, i öfverhusets session d G Dec. 1846, örklarade det vara en skam för engelska namnet, att ett slikt system beskyddades af Storritanniens flaggan. J hafven nu sett, genom hvilka erfarenhetsön våra grannar blifvit bestämda att afstå från tt straffsätt, bvilket framkallar så menliga följler. I denna stund framlägger parlamentet för egeringen en bill, enligt hvilken i deportztioens ställe bör träda en successiv följd af cell-! väkte, af arbete i sällskap och af landsförvising, hvarvid fulla beloppet af det i straffets ndra afdelning förrättade arbete skall kommal traffingen till godo. Vi måste afbålla oss från ilt omdöme angående detta förslag, som i par-l: amentet röner lifligt motstånd. Men den hi-l: toriska öfversigten af engelska deporlationsväsendet är tillräcklig för att öfvertyga oss, att år regering handlat vist, när den i det närvaande lagförslaget utelemnade det på transporationer.s införande syftande amendement. Föräfves invänder man, att denna transportation r något annat, än den engelska, emedan ett ioårigt cellhäkte föregår densamma, och eme-l lan den härigenom skulle blifva mycket afkräckande för missdådaren. Men ligger alkräckandet just i cellbäktet, enligt dess olika rader, så kan icke inses, huru det derigenom an blifva större, att straffet efter tio år utby-l, es mot transportation. Missdådsrne visa redenj: n synnerlig fruktan för isoleringshäktet, emean det för dem icke gifves något större q sl! n att med känslan af sitt brott vara al.cua vc: cke mer kunna öfverrö ta sitt samvetes stämma. fen oberäknadt alla de brister, som vidlida etta straff ätt, måste redan omöjligheten af ess verkställande bestämma oss, att visa det illbaka. Är den till straffkolonien bestämda rten bebodd, så skall dervarande befolkning ndanbedja sig en såden tillökning, och det vore tridande mot alla det borgerliga lifvets lagar, tt nåtvaoa henne densamma. Är orten obe! i ( f AA — mm m MM LT