Aftonbladet – 11 februari 1848, sida 3

JUlT IDNUlStla dill uler. HDlanu Tallpat Hiv 1 nya SUule Wales räknas en qvinna på sju män. Man har talat om frigifning efter en viss tids förlopp och om tilldelandet af jord åt de frigifne. Men jordbrukande kolcnister måste äga familjer; den, som brukar jorden och idkar boskapsskötsel, behöfver en hustrus biträde och hjelp af ett houståll. Då nu ett förmånligt jordbruk, utan de-sa fordringar, icke är möjligt, så skulle straffkolonien vara bestämd att småningom borttvina. De flesta af de med stor kostnad ditförda fångarne skulle utan annan utsigt, än af elände, snart sluta en lefnad utan glädje och hopp. Af dem, hvilka icke hemföllo åt detta öde, skulle de på viss tid dömde, efter sin straffuds förlopp, begära friginiog, och ingen rättsgrund kunde finnas, alt vägra dem återfärden till moderlandet. Att qvarbålla dem genom tillbud landtegendom skuile icke lyckas, då besittning af jord, såsom vi sett i en sådan koloni, j kan hafva något värde. Men skull: alltså nödgas återföra dern till Frankrike, och de skulle komma tillbaka förhärdade i det onda, vanda vid alia ödets vexlingar och uppfyllda af brottets jäsningsämne, som i det förderfvade landet hos dem utveckles. Man vore således vid transportationens slutpunkt kommen j-mt så långt, som vid utgångspunkten. Vi friga nv, hvad nytta kan den frambringa? Detta systems anhängare vilja möta inkasten med den anmärkoing, att det blott kan användas på ett ringa antsl menniskor, helst man bland de till tvångsarbete dörada personer i medeltal blott skulle finna 474 män och 43 qvinnor, som efter tioårigt cellbäkte borde transporteras. Men är detta kändelsen, då måste man väl medgifva, a!t resultaternes vigt ingalunda skulle stå iförhållande till den stora bekostnaden af medel. Utgifterna för den första anläggningen, för fångarnes transport och bevakning, nödvändigheten att underhålla en skeppsstation till koloniens be kydd, samt i kolonien, embetsmän, officerare och prester, äudtligen det böga priset å alla från vacderlandet hemtade föremål skulle ofantligt öka anslagssummans tyngd; och vore i fall af ett krig förbindelsen till sjös hämmad, så kunde den aflägspa kolonien lätt antingen tillinte:göras af brist på understöd eler falla i fiendens händer. Sålunda sku!le då alla fördelar, dem man lofvat sig af en så kostsam inrättning, uppgå i rök. Sådana skäl måste väl i edra ögon vara afgörande. Redan år 4818 var under baron Portals förvaltning en kommitte nedsatt till pröfning af deportationens gagneligbet. Denna kommitt . yttrade sig till dess förmån, och många rådsledamöter läto förmärka eh motsvarande önskan. Men när sedermera ämnet i denna kammare kom till förhandling, åstadkom den vördnadsvärde Barbe-Marbois röst, hvilken sjelf en gång varit deporterad och med sanningens hela kraft skildrade de af bkonom utståndna lidanden, förkastandet af ett förslag, som troligen aldrig mer skall förnyas. Vore således olämpligheten af transportation såsom ett fyllnadsstraff ådagalagd, så böra de dömda undergå hela sitt straff .i ensligt fängelse. Förslaget bestämmer detta icke blott för män, utan äfven för qvinnor. För de sednare skola egna fängelser af bvarje grad anvisas, och der nödigt blir att härbergera qvinliga fångar af olika grad i ett och samma hus, skall hvarje grad inhysas i en egen serskildt betecknad afdelning. Blygsamheten fordrade den redan i centralfängelser införda åtgärds utsträckning till alla straffanstalter, att nemligen omedelbara tillsynen öfver qvinnor blott kan anförtros åt qvinnor. Man hede fruktat, att ensligheten skulle för qvinnor vara för bård; men denna farhåga försvinner vid närmare öfvervägande. Qvinnorna tro ju mer än männen vanda vid ett stilla sittande lefnadssätt. Naturen har bestämt dem till husliga göromål, icke till sådana, hvilka erfordra stark kroppsröre!se. Vistandet i cellen ändrar således intet i deras vanliga tillstånd. Detta påståendes riktighet inser man deraf, att qvinnorna i Cherry-Hills fängelse måste umbära förmånen af kroppsrörelse i fria luften, men likväl ej äro sjukliga. I Geneve, hvarest ofvannämde farhåga hade bestämt lagstiftarne till det stadgande, att qvinnor efter sex månaders cellhäkte skulle komma i gemensamma arbetssalar, hafva qvinnorna bedt att få qvarblifva — ett bevis att farbågan var ogrundad. Men då lagen en gång var gifven, så blef deras bön afslagen. I Tours cellfångelse hafva qvinnorna en fritimma för att taga sig rörelse; men det kostar möda att förmå dem till rätt begagnande af denna timma. Oftast stödja de sig mot en mur och sy eller sticka, så att man nästan måste bruka våld för att få dem att gå. Generalinspektricen öfver qvinnofängelserna har jemfört helsotillståndet i centralfängelserna med detide nya cellfängelserna, och hon förklarar bestämdt, att detsamma är långt bättre i de sednare. I centralfångelserna är de sjukas antal stort och dödsfallen utgöra 15 procent. I cellfängelserna hafva sjukdom och dödlighet ansenligen minskats, och vansinne förekommer nästan alldeles icke bland der insperrade qvinnor, under det man i centralfängelserna, till en del i följd af den genom tvungen tystnad och genom straffen för dess öfverträdelse ökade retlighet, bland de qvinliga fångarne finner sinnessvaga i förhållandet af 3!?7 0. till 400, i ett fängelse till och med i förbållandet af 97V, till 400. Det är således blott fördel dervid, att jemväl för qvinnor använda den i lagförslaget tillstyrkta enslighet. Äfven för minderåriga, på hvilka art. 66 eller art. 67 och 69 i straffiagen finna användning, eller hvilka i följd af faderlig tuktan inspärras, är ingen skada af enslighetshäktet att befsra. Art. 66 beträffar barn under 46 år, hvilka, frikända derföre att de ej ansetts kunna tillräknas, efter omständigheterna antingen kunna öfverlemnas åt sina föräldrar eller insättas i ett korrektionshus för att undfå en uppfostran, och der qvarblifva en viss tid (dock icke längre än till sitt tjugonde år). De båda andra artiklarna röra sådana barn under sexton år, hvilka erkännas såsom ansvarige. Tredje klassen består af sådana barn, hvilka enligt art. 376 och 377 i civillagen på sina föräldrars begäran inspärras. För dessa tre klasser af minderårige skola särskilda anstalter anvisas eller i brist deraf egna qvarter i korrektiorshusen. Den i la Requotte gjorda erfarenhet her tydligen ädegelagt afsöndringssystemets fördelar iör yngre persozer. I öfrigt är det förvaltningen förbehållet att lemna yngre fångar i löra hos handtverkare, fabrikanter cch jordbrukare, eller i egna anstalter, med rättighet ett i fall af dåligt uppförande återtaga dem i fängelset. Frvaltnipgen är redan från år 4842 bemyndigad till båda delarna, och har med lycklig påföljd gjort bruk af denna myndighet. I början satte den barret blott hos enskilda personer i lära; men sedermera håfva anstalter bildats, åt hvilka den utan betänkende kunde öfverlåta sin rättighet till uppsigt öfver de unga fångarna Da håda välgörande stiftarna af kolonien i