Aftonbladet – 10 februari 1848, sida 3

macmhnens grad oci Nhvukas varde RAN ULErYyCkas med machinens sifferbelopp. EESK ee (Insändt.) Vår tid har blifvit tillagd flera vackra epitheter, såsom upplysningens, reformernas och filantropiens tid. Vi medge gerna att ett sträfvande för ernåendet af ett bättre sakernas skick uppstått, som tyckes icke vilja gifva sig till tåls förr än rätt och sanning fått göra sig gällande. Men ännu återstå dock så många lyten att afbjelpa, att man frestas att fråga, huruvida någonting egentligt ännu är gjordt af hvad som behöfver rättas och förbättras. Hvad är bland snnat orsaken att våra ändamålslösa, föråldrade och allmänna välståndet undergräfvande utmätningslagar fått så länge passera oantastade? På hvem bör man kasta skulden för de oräkneliga brott och allt det elände, scm omedelbarligen varit en följd af dessa förderfliga lagar? Jo, utan tvifvel på ett representationssätt, som gör att den medellöse och förtryckte har ingen målsman bland den lagstiftande församlingen, åtminstone ingen som känner hvar skon klämmer. Huru skulle man eljest kupna förstå att en samhällsfråg2, som ingriper så djupt uti den stora massans ekonomiska ställning, och som bringat flera menniskor till tiggarstafven, än alla våra öfriga föråldrade författningar sammanlagdt, kunnat ända till närvarande stund förbises? At nöjaktigt besvara denna fråga blir svårt, om icke omöjligt, till och med för den uti de administrativa bestyren invigde statsmennen; men insändaren utber sig likafullt att för sin ringa del få framställa de skäl, som han anser mest hafva verkat till förevarande vigtiga samhällsfrågors åsidosättande. Å Erfarenheten har visat att de menniskovänliga idger, som med hvarje dag göra sig mera gällande, äro en frukt af sednare tiders sträfvande. Ett förslag, framstäldt för 20 till 50 år tillbaka, om reerganisation af våra utmätningsförfattningar skulle hafva blifvit lemnadt utan allt afseende, dels derföre att den värma, hvarmed man nu mera omfattar den arbetande klassens förtrampade sak, då endast på afstånd gifvit sig tillkänna, och dels emedan utmätningarne voro vid den tiden så få, att verkningarne af de bristfällige författningarne mera sällan läto sig bemärka. Såsom motstycke emot den oerhörda mängd af utmätningar, hvartill vi under sist förflutna åren måst vara vittnen, må anföras, att under en tidrymd af sju år, räknadt från 4842 till 4849, som aflidne rådman Liedbolm var länsman i södra Wedbo härad af Jönköpings län, verkställde han blott en erda utmätning uti Melby församling, och vid den auktion, som deraf blef en följd, tillstädeskommo gäldenärens vänner, hvilka inropade de pantade sakerna och skänkte dem sedermera till hans barp. Vid denna tid rådde ett godt förhållande emellan kronobetjeningen och allmogen. Kronofogden och länsmannen voro dess vänner, rådgifvare och beskyddare, och hvarföre de åtrvjöto, jemte en vwälförtjent aktning, sammanskott af spanmåil, ostmjölk och understundom penningar. De flesta sterbhusutredningar, auktioner, fullmäktigskap och andra bestyr, som för allmogens räkning erfordrades, verkställdes vanligtvis sf kronobetjeningen. Kronobetjeningens glädje stegrades i samma mån som utmätlningarne minskades, ty dess utkomst var grundad på folkets välstånd. Nu mera har ett motsatt och högst beklagligt förbållande inträdt; ty kronobetjeningens intrader ökas i samma mån som välståndet hos allmogen aftager och utmätningarne mingdubblas. I det ena fögderiet låter kronofogden sina skrifvare panta och försälja allt hvad tyg och remmar hålla, i ett annat hafva vissa utmätningsmän blifvit konstituerade under namn af fogdetjenare, som suga allmogen intill märg och ben, ty man måste ihågkomma, att dessa iglar icke få behålla hela rofvet för egen räkning, emedan kronofogden förbehåller sig vanligtvis någon del deraf. I de fögderier deremot, der exekutionsbestyret blifvit upplåtet åt kronolänsmannen, bebandlas gäldenärerne så till vida menskligare, som resekostnaderna blifva drägligare än uti de fögderier, der detta uppdrag blifvit lemnadt åt skrifvare och fogdetjenare. Men dessa kostnader blifva i alla fall ganska kännbara, emedan exekutorerne sällan iakttaga föreskrif.en att reparticera utgiterna på alla de gäldenä:er, som under samma resa varit föremålet för deras besök. Låtom oss något litet vidröra sättet hvarpå utmätningarna bedrifvas å landsbygden. Exekutorn gör ea rund kring fögderiet eller distriktet, åtföljd af en nämdeeller fjerdirgsnan, eller ock har han medtagit in drong som företräder en af de förstnömndes stölle. Med afdrag af någon mindre ersättning för dessa biträden, efter skedd öfverenskommelse, beräknar han fullt arfvode för sig och de samme, om han än haft aldrig så Många utmätningar under sin resa. Den fattige gäldenären, som kanske bor 6 å 8 mil, någon gång deröfver från exekutorns hemvist, får understundom flerdubbelt gälda sin skuld, som kanske härleder sig från inrop af en tunna spanmiål eller någan annan förnödenhetsvara; ty det är icke