Aftonbladet – 10 februari 1848, sida 3

tribuera till en enda länsman. Lägger man bärtill de öfrige afbränningarne, såsom rättegångskostnadsersättningar och skillnaden emellan de pantade sakernas verkliga värde och det värde, som uppkommer genom deras exekutiva försäljning, så har man i det närmaste denna länge omtvistade fråga besvarad: Hvad är orsaken till den stigande pauperismen? I vissa fögderier och disttikter hafva exekutorerne sträckt sin industri ända derhän, att de sjelfva tillegna sig den arma gäldenärens egendom, då de kunna åtkomma-densamma mot ett ovanligt underpris. Exempla sunt odiosan. Herrarne E—n, af hvilka den ene är kronooch den andre expeditionskronofogde inom samma fögderi, träffade den öfverenskommelsen, att den förre sku!le inropa ett hemman på den utmätningsauktion, som den sednare hade uppdrag att förrätta. För att kunna realisera denna plan, hade hemmanet blifvit ytterst lågt värderadt, och som blott en enda verklig spekulant var tillstädes, ty endast några legobjon voro pro forma närvarande, så blef den förre egare till hemmanet mot halfva värdet. En utmärkt bjelpsam bonde med goda vilkor, hade för ingåogne borgensförbindelser fallit uti kronolänsman W:s händer, kvilken genom raska åtgärder gjorde pinan kort; ty innan ett par år voro förfluine, hade bemälde linsman blottat den arme mösnnen på allt hvad han egde, och samme länsman aktade icke för rof att, vid en af de utmätningsauktioner han förrättade, tillegna sig gäldenärens unga vackra häst mot aderton riksdaler riksgälds, ehuru den var värd minst etthundrade riksdaler samma mynt. Denna skildring om exekutorernes förfarande rörer egentligen ett af Sveriges södra län; men förhållandet på sndra orter torde icke vara särdeles mycket bättre, och kronobetjeningen synes på mer än ett ställe hafva gjort sig till uppgift att tillskansa sig allt bvad som ligger i Ideras väg, för att sedermera frossa på den ruiInerade allmogens bekostnad. En ung fogdetjenare fråa samma fögderi, der herrarne E:n hafva sin verkningskrets, besökte förliden sommar lagstället R—d, hvarest han Jät cbampagnevinet flöda till en sidan myckenbet, att han fick betala restauratören på stället (30) trettio lriksdaler banko. Andra fogdetjenare finnas, Isom hafva ekipager och hästar och lefva på en komfortabel fot. Att den fattiga skuldsatta larbetsklassen måste, som man säger, betala fiolerna, kan af ingen emotsägas och närmaste följden af nu gällande utmätningsstadga är, att Tbefolkningen på faitighusen och fästningarne Istå i ett afmält förhållande till utmätningarnes Imängd. I Erfarenheten har visat, att de menniskor, Isom bringas till tiggarestafven från välstånd, leller. ock endast från en bjelplig bergning,-. Tblifva de uslaste af alla proletärer; ty, med få Jundantag, sakna de kraft och mod att bekämpa Isitt öde. En del blifva till och med så fiendtligt sinnade mot kela menskligbeten för det Isamvetslösa sätt, hvarpå de blifvit beröfvade sitt timliga goda, att de endast andas hämd. IDe blygss att tigga, och under sina lyckliga Idagar vanda vid vällefnad och maklighet, sky Ide arbetet och taga sin tillflykt till bedrägerier, tjufnader och brott af alla tänkbara slag, Isom till slut föra dem på korrektionshus eller fästningar, till och med på sjelfva afrättsplatsen. Andra derercot gripa till tiggarestafven, sedan alla deras försök att förskaffi sig sitt lifs uppebälle misslyckats, och fattighuset blir således deras enda tillflyktsort. Slutligen finnas somliga, som hvarken hafva mod att tigga leller stjäla, och dessa falla snart offer för nöIden och lidandet. Att ensamt tillskrifva våra ändamålslösa utImätningslagar samt exekutorernes hjertlösa förfarande allt det onda som bär blifvit uppräknadt vore förhastadt, ty folket har ofta mycken del i sin ofärd, men nekas får det icke att en genomgripande reform af vårt utmätningsväsende är af högsta behof påkalladt. Isasändaren utber sig att få framställa ett förIslag, som har till föremål, att minska lagsökningarne; att bereda fordringsegarne mera säkerhet och större skyndsamhet för deras rätts utbekommmande, samt att slutligen göra gäldenärernas kostnader så litet betungande som möjligt. Låtom oss se på hvad sätt dessa önskvärda förmåner stå att erhålla. För utmätningsärendernas ordentliga handhafvande och jemna gång fordras icke några puIblika embetsoch tjenstemän. Hela denna beIfattniog ke:n utan äfventyr öfverlåtas åt kommunalstyrelser, men dessa styrelser skulle så 2 inrättas, att deras verkningskrets icke kom att Isträckas till större distrikter, utan borde de utgöras af en, två, högst trenne socknar, i förhållande till dessas vidd och folkmängd, på det att gäldenärerne icke måtte betungas med dryga resekostnader och göromilens mängd icke lägga något hinder i vägen för ärendernas skyndsaroma handhafvande. För hvarje distrikt skulle väljas tvenne för redbarhet, insigt och vederhäftighet könde män, som hade sig uppdraget verkställigheten af alla förefallande utmätningsärenden. Till detta bestyr borde fogas alla frivilliga auktioner inom distriktet, och genom förrältningsmännens bemedling skulle säkerligen många tillärnade lagsökningar uteblifva och i stället lemna rum för frivilliga auktioner; ty vi I förutsätta att inga andra personer blefve valde ltill ifrågaställde uppdrag, än sådane, som voro kände för sann menniskokärlek och lifvade af nit att afböja lagsökningar och deraf följande utmätningar. Huru mivga tusende gäldenörer skulle icke på detta sätt kunna räddas från undergång, och hvilken minskning skulle icke detta medföra uti fångoch fattigpersonalen. LAN Por ov Oo ow Hm I o BB nvu ee VI MM PI HH Po re Mn RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. I går afton omkring klockan 6 inkom en tarftigt klädd person uti hattmakaren Söderströms buuk vid Riddarbustorget, der han köpte ett hattfoderal samt efter liqviden begärde få vexla en riksMN r