Aftonbladet – 9 februari 1848, sida 2

en af åskan då hans onkel närmade sig honom ned den underrättelse, att som mr Noel berättat wonom, att det hotell der han bodde komme att epareras, så hade han öfvertalat denne att emottaga ågra rum i hans hus. Huru, sir? Här!, utropade Georg. Ja visst, Georg. Jag har ju intet annat hus i taden att bjuda på., Georg visste ej om han skulla tro sina sinnen vid lenna nyhet; men Bertie tycktes högst belåten och ade att öfversten ej kunnat visa honom någon större jenst, då oljefärgslukten vore skadlig för helsan och tt vid slutet af säsongen flytta in i rum, som varit sebodda af Gud vet hvem, vore det aldra obehegigaste man kunde råka ut för. Detta var en verklig jobspost för Georg. Var hans onkel då splitter galen? Ått införa en sväfvande person, som Bertie Noel, som invånare isamma hus med en varelse sådan som Ånstruther. Han sökte att omintetgöra denna plan genom att erbjuda Nool rum i sitt hus, då han hade flere än han behöfde. Tusen tack, bästa Georg, svarade denne; men här har jag förmånen af miss Anstruthers sällskap ill frukostbordet, och ett frakostbord utan ett fruntimmer är någontieg ofullkomligt. J2g hoppas, miss Anstruther, att ni tycker om grönt t? Jag måste utbedja mig grönt tå, öfverste, såsom det enda förhehåll jag gör. Gör hvilka förbehåll ni behsger, min bäste sir, och det skall alltid vara mitt största nöje att genom min beredvillighet visa det värde jag sätter på min brorsons vänner, och jag är säker att min unga väninna här skall göra allt sitt till att göra ert vistande under mitt tak så behagligt som möjligt. Ni kan vara öfvertygad, öfverste, att önskan att behaga då kommer att blifva ömsesidig. Georg var nu nära att taga sin onkel afsides, för att föreställa honom det besynnerliga i en sådan bjudning, men afstod derifrån, då han såg den beundransvärda miss Anstvuther, förmodligen till följe af någon telegrafisk vink från den gamle gentlemannen, med synbart nöje inlåta sig i ett skämtful! samtal med Noel. I förstone trodde han att han misstagit sig På henne och att hon blott vore en vanlig kokett, som ej var värd det bekymmer han för hennes skul! gjorde sig; men då afskedets timma kom och Noej tycktes ärna utvänta Georgs och Dysons afresa kunde han ej längre dölja de känslor som rasade inom honom, och som till den goda värnen Nogl: stora förlustelse alltför tydligt stodo målade i han;