Aftonbladet – 9 februari 1848, sida 2

uu angina SyRpunaten, ocC32 nOppas ImMCalertlio,)e tt om vi råkat in på några bivägar, läsarent ikväl skall fiona de förenål, vi derunder vid-ld ört, icke ligga belt och hållet u:om ämnet. ll Seen f Hr GEHRMANNS SOIRE. Zz I Hr Gehrmann är en bland de få musikaliskal! xekutörer, hvilka ej allenast förstått vinna pu-F olikens gunst i en hög grad, utan ock att bibehålla den oförminskad, oaktadt en flerårig rånvaro, i trots af de betydande violonce!l-l!; virtuoser, som under denna tid härstädes väckt så stor sensation. Hr G. eger mycken färdighet och smak: tvenne egenskaper af högt värde, men hvilka sällan bevara sin egare från glömskan, då deras uttryck blott är det allmänna, det stereotypa, som återfinnes hos många. Det ;r den egna, individuella prägela, återspeglande ett inre poetiskt lf, varierande i otaliga nyanser hos olika individer — det är denna sällsynta gåfva, hvarigenom den utöfvande konsten erhåller sitt förnämsta välde öfver sinnet, och hvilken i första rummet beredt hr G:s talang dess fortfarande popularitet. Den stora allmänbeten värderar ock det lif, den glans, som till-: bör hr Gehimanns spe; kännaren värderar a0os detsamma ännu högre en egenskap, som är i sällsyntast bland alla, nemligen uttryckets sanning. Tyvärr är den eljest just hos genialiska artister mest sällsynt, och uti detta förhållande, hvars psykologiska orsak ligger ganska nära, hafva de menligaste inflytelserna på den allmänna konstsmakens riktning sin grund. Ett temligen säkert tecken till frånvaron af denna! egenskap är en utöfvande konstnärs benägenhet! för dålig, hans obenägenhet för god musik: i den förra finnes nemligen icke gerna någon sanning, i den sednare är den en hufvudsak. Man omhuldar då företrädesvis musik af förstnämnda slag, som lercnar friare händer, och kan den sistnämnda nigon gång ej kringgås, så får ej sällan en öfverdrifven stegring af uitrycket dölja skefheten kos detsamme. Hr G:-hrmanns val af bulvudnummer öfverensstämde med hans artistiska karakter. Hans entrepjes var Bernbard Rombergs stora H mollesneert: en ypperlig, i storartad concertstyl skrifven komposition, med rikt arbetade tuttis, effektfulla men alltid på melodisk grund hvilande solopartier. Hr G. är en bland de numera säkerligen fåtaliga violoncsliister, som ega förmåga att utföra Rombergs concerter i deras rätta anda: hans sång var ren och ädel, hans passager energiska och gedigna, och det hela blef ett kelt. Alven i Rombergs intressanta variationer öfver ryska melodier förstod hr G. att återgifva den musikaliska karakteren såväl som de lysande effekiställena. — Kummers Concertino i form af en Scena cantante, en svår och briljant komposition, är ej synnerligen spiri!uelt tänkt och desssutom väl mycket uttänjd. Äuvnu några nummer af samma art förekommo: Variationer öfver Sonn:mbulamotiver af Kummer och ett par Necturner af Franchomma — temligen ordinärt kongertcch salongsgods — hvsaruti allt hr G. visade prof på sin förmåga i den moderna bravurcch sentimentala stylen, ehuru ref. anser den sistnämnde temligen främmende för hr G:s musikaliska lynne, isynnerhet då ordningen kom till dessa små koketterier, som af nyare violorcellister så flitigt kultiveras. Det bifall, som egnade; hr G. var allmänt och ovanligt Ifligt. För öfrigt beklaga vi, att det instrument hr G. denna afton begagn:de, såsom konsertviolorcel ej var serdeles tacksamt. I ;Romensen: Schweizers Heimwveby (för tenorröst och klar nett) af Proch, skulle man endest kunna anmärka att den hvarken har karakter :f en romans, eller af hemlängtan eller af något, som erinrar om alpernes land; men vi vilja ej räkna så noga derme?, och dessutom tifves åfven Schweiz:re, som aldrg sett en skymt af sitt fädernesland, och hvilkas kemlärgten följskteligen endast kan vara mittlig. Pjesen har ock ett öfvermått sf sötma, som br Proch säkert ej påkostat utan afsigt, och hvilken nu genom hrr Strandbergs och Köbelslyckade bemödanden vann hvad den kunde vinna. Fru Gelhbaar och mill Ebeling hade valt rätt lyckligt. Af fru Gelbsar hörde vi Rosen (ur Spohrs Zemire och Azor), denna herrliga ingifgifvelse, den oskulden och grazierna tyctcas hafva täflat uti att försköna. Den förlorade också intet genom fru Gelhaars sång, som var smakfull och bjertlig, fri från alia här olämpliga koloraturer. — Bida sångerskorra gåfvo dessutom en duettino ur Othelle, der man ånyo miste beundra Rossinis melodiska rikedom och vokalkönnedom, som icke ens i denna till omlång och 2nläggning mindre betydande kompo:sitien förneka sig. Sången utmärkte sig genom synnerlig finess och elegans. Soiren börjades med Mendelsohns Oktett för stränginstrumenrter. Redan åtskilliga gånger förut har man med bifall gifvit detta verk, hvars djupsinniga och ändå genialiskt frska karskter mera in en gång röjer en flikt af Beethovens anda. Nu som föru! inskränkte man sig emedteriid till första All: grosatsen, ocktadi alla qvertetter numera gifvas i fullständigt skick: eu besyr nerligt förhållande, som deck troligen eger sin grend deri, att ran saknat tillräcklig tid ör repetitionen af den svåra pjesen i dess kelbet. Exsekutionen var vårdad, bott stt mo:iiverna i melsanstimmorna stundom betöcktes — — Ä drag, och då öfversten just då de skulle lemna rum