Aftonbladet – 9 februari 1848, sida 2

j 4 råkas hos öfverste Arden kl. half sju. Att gifva goda middagar är i vår tid hos mången. den gradmätare, enligt hvilken en persons talanger och förtjenster uppskattas, och mr Dyson var bland dem, som visste att värdera en god middag, särdeles! då den ficks gratis. En inbjudning till nämnde: middag var äfven det skäl, som förmått m:r Dyson att förflytta sin värda person till vagnmakarens magasin, i hvilken förhoppning han ej heller blef besviken, och sedan en lång och djupsinnig diskussion blifvit förd öfver de olika fortskaffningsmedel på två och fyra hjul, som blifvit begagnade från Trojas förstöring allt intill nuvarande tid, åtskiljdes de för att taga sin morgonridt i parken och derefter åter Alla dessa arrangementer uppgjordes på ett högst tillfredsställande sätt för herrar Noel och Dyson, hvilka aflägsnade sig i hvarandras sällskap, den ene för att berätta, den andre för att höra miss Ånstruthers historia och andra detaljer som kunde tjena dessa hoppgifrande unga filosofer till ledning för deras framtida planer. På utsatt tid voro alla samlade och Dyson presenterades i vVederbörlig form för husets unga värdinna. Middagen förflöt som venligt vid dylika tillfällen, och då deserten serverades, aflägsnade sig miss Anstruther, hvarefter samtalstonen började blifva friare. Georg deltog föga i hvad som sades, utan gaf mest akt på sin onkels anletsdrag, för att se hvad intryck hans sällskaps tomma ordsvall och lösa moral skulle göra på den gamle gentlemannen, tills slutligen till Georgs lättnad, som aldrig förut tyckt sina vänner så dumma eller så obehagliga, öfversten föreslog att begifva sig till förmaket. Bertie Noel inträdde först och Georg, som mer än någonsin Var öfvertygad om grundlösheten af deras första misstankar om naturen af hennes förhållande till hans onkel, nästan häpnade öfver de oförstämda blickar denne kastade på Louise under det han tilltalade henne. Sedan hon uthärdat en stunds tvungen konservation med mr Noel, som oupphörligt småskrattat för att få tillfälle visa sina Vackra tänder, lemnade hon den sjelfkära sprätten i uteslutande besittning a Igoffan, och, begifvande sig tvärtöfver rummet, kallade Georgs uppmärksamhet på ett af planchverken som låg på bordet. N Denna rörelse tilldrog sig alla de närvarandes uppmärksamhet, och Georg, som ej kunde vara känslolös för det företräle som sålunda tydligen lemnades honom, skyndade ifrigt att intaga en plats vid hennes sida, der de unga tu snart fördjupade sig i ett så intressant samtal, att Georg blef som sla