Aftonbladet – 5 februari 1848, sida 2

stor orkester, utgörande konsertens första nummer. Den gafs i oxibruten följd: en uppmärksamhet mot publiken, som man kunde önska utsträckt äfven till de tillfållen, då kompositören sjelf icke är närvarande. Sinfonien eger flerfaldiga förtjenster, och behöfver icke sin egenskap af första försök i denna genre, för att vinna bifall: den har merendels lyckliga, fast ej alltid nya motiver, väl hållen form, effekt:ik, dock ej öfve:lastad instrumentation. Både motiver och behandling bära imed!ertid flera spår af författarens imitation efter Mendel.ohn och Beethoven, hvilket raan docz ej får kl:ndra för strängt i ett första arbete al denna svåra art. Deremst anse vi de nämnde mästarne, oaktadt deras stora smile, ej vara mest egnade till mönster för unga kompositörer. Man bör studera Beethoven fur ait förädla sin smak, bevinga sin fantasi, men cj för att efterbilda hans former. Dessa skapade hen ej sällan blott för sina egna intentioner, ej för allmänt bruk. Haydn och Mozart, lika originella som Beethoven, men allmännare i sing syften, äro onekligen de bästa mönster. Vid ett speciellare betraktande af hr J:: sinfoni finna vi i första allegrot ett fruktbart genomföringsmotiv, något licninde Melusinaouvertyrens; detta är, äfvensom det andra mera melod:ska temat, ganska väl behsndladt.. Mellansatserna äro merendels grundade på dessa båda motiver och gifva genom sin behandling en underhållande omvexling. Detta allegro är klart i anläggning, spirituellt och raskt i utförandet. Afven scherzot är en rätt intressant sats, måbända med mindre reminiscenser än den förra. Andantet är en sångbar sats i den sydländska folkstonen och lifvas af en romantisk fantasi; fortet vid slutet anse vi dock nigot störande. Uu finalet har författaren ej lyckats synnerligen: motiverna äro nog ofruktbara och utvecklingen saknar sammanhang, hvariöre oaktedt det raska tempot ej något lif och rörelse vill infinna sig. Beethoven bar här lockat författaren i trakter, der ban ej förmådde orientera sig. Effekten af sinfonien är detta oaktadt i det hela fördelaktig: man igenkinner en ej blott musikalisk, utan ock en tänkande konstuär. Pjesen gafs i allmänhet vårdadt, med :fräknande af ett och annat ringare felsteg i entreerna. Violinerna bade här och der kunnat intonera Lågot renare. Biand br J:s trenne manskörer, (I skogen, Sommarn, Rings drapa), utmärka vi förnämligast den första och sista. Rings Drapar röjer i synnerhet en karakteristisk uppfattning, hvaremot Sommaren hvarken ville erinra 0:s om denna eller någon ann.n årstid. Uti Islossningen, hvars text vi ej rätt kunde uppfatt2, synes den musikajiska formens sjelfstärd ghet blifvit åsidosatt för poesiens skull: ett förhållande som vi ej kunna gilla, oaktadt msn stundovm finner det hos tonsättare af siörre betydenhet. Trenne roman:cer: Längtan från hafvetn, Serenad och Längtan,, af konsertgifvarens komposition, hade man det nöjet att böra sjungas af m:lle Jenny Lind. Den första sången, en bland hr J:s äldre, är en utmärkt vacker komposition; deremot föreföllo oss de båda andra något mattare; isynnerhet den sistnämnda, i hvars genomkomponerade strofer man röjer nog litet musikalisk nyans. — Då man under innevarande säsong ej får höra m:ll Lind i Frissytten, så gjorde bon denna aften publiken ett dubbelt nöje genom sitt val afÅgathas stora aria. Agathas parti anse vi vara ett bland m:ll Linds fördelaktigaste, och vi behöfva väl ej nämna, att man här återfann all den eld, all den dramatiska kraft, som ailiid lifvat hennes föredrag af denna komposition. Adagiosatsen ackompagnerades med myeken dskretion, med blott alltför mycker, hvarigenom flera af de så väl anbragta harmoniska finesserna girgo förlorade och med dem en ej obetydlig del af satsens effekt. — I Qvartetten ur Troilflöjten (början ai sista finalet) hade m:ll Lind öfvertagit Paminas parti och m:lierna Ebeling, Fundin och Torslow de tre geniernass Man kan lätt föreställa sig att den herrliga kompositionen med en sådan besättning skule lifva allas känslor och taga det allmännaste intress2 i anspråk, och detta skedde desto mera, som qvartetten sällan gifvits från scenen på något serdeles lyckadt sätt. Herr Arnold d. y. lät denna afton höra sg med Schuberihs violoneellfantasi öfver den holländska foltsången, och vann för sitt serdeles vackra och färdiga spel ett bifall, som verkligen kan kallas ovanligt. Gades ouvertyr Efterklang af Ossiano, qvarlemnade ingen efterklang af synnerligt behag. Ty icke lärer uppfatiandet af Ossians anda bestå uti åsidosättandet af klarhet och formell hållniog, och ännu mindre i den buttra uppsyn, som pjesen öfverallt visar. Fröttande är det ständigt enzhanda af dominant och tonika, som obevekligen sperrar vägen för hvarje dramatisk utflygt och gör det hela till en riktig ocirculus in demonstrandon, Sjelfva det Ossanska elementet skall representeras genom ett och annat arpeggio, som då och då förspordes från kong. teaterns klaviharpa, men hvilket mindre påminte om Fingals sångare, än Om en anvuan bard, som med sin på instrumentlocket tjenstgörande ballettpersonal dagligen arpeggierar på stadens torg och gator. Man ken utan öfverdrift påstå att klangen i teaterns klaviharpa är AE mn dammat nn am TÅ rt AmnnRAR AL TE