Aftonbladet – 5 februari 1848, sida 2

sjelfva: Vi äro folk af gamla verlden, miss Noville. Mr Abberly och jag hafva gjort oss till regel att hvar dag hafva barren omkring oss, efter middagen. Somliga kunna ej med det, men jag hoppas vi aldrig blifva så fashionabla, att det kommer dertill. Miss Noville ämnade just svara något högst smickrande om barnsliga behag och moderlig ömhet, då ett häftigt learmande och skrikande hördes i förstugan och salsdörrarne kastades upp på vid gafvel samt Dawes inträdde, åtföljd af sju vackra varelser, varierande i längd från fyra fot och två till två fot och fyra och i ålder från tre till tio år. Stolar sattes kring bordet för den unga svärmen, hvilken för en stund var utomordentligt tyst och stillsam ech först fördes fram till öfversten, för att berömmas. Den gamle gentlemannen, som aldrig varit någon synnerlig vän af barn, och hvars aela bjerta nu var upptaget af hans slösaktige brorsons affärer, kysste en och klappade en annan på hufvudet, välsignade den enas lilla hjerta och kallade den andra sin snälla flicka, tills heja granskningsoch berömningsceremonien blifvit till fullo genomgången, då hela hopen fändes öfver till Louise, för att äfven der undergå en dylik mönstring, hvarefter de sattes på sina respektive stolar, Dawes aflägsnade sig och samtalet återtogs. Och säg nu, mr Abberly, sade öfversten; hvil!ken är er uppriktiga tanka om Georgs pekuniära ställning Sir, efter ni önskar att jag skall tala uppriktigt, så tror jag — — kära Marie! se då efter Georgina; hon spiller ju socker öfyer hela bordet. I Georgina sade mrs Abberly förmanande; va då stilla, mitt barn. Sofie, min engel, hjelp dir syster sill litet socker., Jag tror Verkligen,, fortsatte mr Abberly, pat mr Georg Arden — — Sofie, lägg bort knifven. — Marie! barnet skär ju fingrarne al sig; jag förstår e; att ni kan låta henne göra så — verkligen skäm: jag ej för er, Sofie! , Stygga flicka ropade hennes mamma, lägg enast bort knifven eller skall ni få gå på ert rum. Jag skar blott hakan, mamma, svarade Sofi. Gör inte om det då, och sitt still) utropade modren, hvarefter hon, vänd till Louise, halfhögt