Aftonbladet – 5 februari 1848, sida 2

ätt förstås, då man besinnar, först att öfversten Var frig att nå hufvudstaden så skyndsamt som möjigt, och sedan att han ej hade någon lust att råka mr Darrenton, hvilken han ej kunde fördraga, ehuru ban var en rik och ansedd köpman i Liverpool, samt dessutom befarade, att denne kunde lägga några allvarliga binder i vägen för bans nicces afresa, så att det ej skall förvåna dem som känna den gamle gentlemannen lika väl som jag, att före solnedgången han och hans täcka följeslagerska, hans betjent och hennes kammarjungfru, voro alla beqvämt inhysta öfver natten på Svarta Lejonet vid Congleton, på deras väg till hufvudstaden. Genom en af dessa lyckliga tillfälligheter, som dagligen hända, hade Georg utsatt aftonen samma dag Arden och hans nigca ankommo till London, till en lysande maskerad. Någon hade sagt honom, att masierader nu voro lika fullkomligt bannlysta ur de lägre kretsarne, som puder och tvåkloiga gafflar, hvarföre ban genast fattade det beslut, att söka återinföra detta en gång så moderna tidsfördrif, och han och hans vänner sökte göra allt, på det tillställningen måtte blifva så lyckad som möjligt. Till denna fest ärnade gamle Arden föra sin nidze, — en sak, som han lyckligtvis var i stånd att verkställa utan misstankar, emedan hans notarie fått inträdeskort af Georg. Det var till denna Do taries hus, beläget vid Montague Place, i grannskapet af Russel Square, som den gamle gentlemannen och Louise, genast efter sin ankomst till staden, begålvo sig, hvarest de af mr och mrs Abberly emottogos med hjertlig värma och oförstäldt nöje. Abberlys sutto vid bordet då deras gäster anlänIde, hvilka tidigt spisat middag på något afstånd från hufvudstaden. Mältiden expedierades skyndsamt, deserten framsattes, och Arden, hvilken, som läsaren lätt kan tänka sig, var i högsta grad orolig att få höra nyheter om sin vilseförda brorson, började en massa frågor i detta vigtiga ämne, då mrs Abherley afbröt samtalet genom att bedja sin man ringa på klockan. I Sedan detta skett inkom en betjent, till hvilken frua hviskade: pBed Dowes föra in barnen. Mannen försvann, och frun, vändande sig till Louise med ett af dessa ljufva leenden, som fruar pläga sätta på sig då de äro i begrepp att berömma gig