Aftonbladet – 5 februari 1848, sida 2

ivent, då Ständerna sjelfve önskat en ny lag, att neka dertill erforderliga anslag, äfvensom orimligt att utsätta viss tid för ett litterärt arbetes afslutande. Tal. tillstyrkte bifall å betänkandet. Hr Gripenstedt, J. A.: hr Rääf har här upprepat samma åsigter, som han uttryckt inom utskottet, om det nya lagförslagets olämplighet, och dermed velat inogifva Ridd. och Adeln en terreur för detsamma. Att yrka uppskof med dess fullbordan är blott en term, som nyttjas när man åsyftar afslag, och är beqvämt för den, som vill undvika en granskning. Hr Rääfs egna yttranden tala för bifall. Han har nämnt att olika åsigter gjort sig gällande under den långa tid lagkommitterade arbetat; men om uppskof göres, kan det återstående af lagen komma att utarbetas af nya ledamöter med olika åsigter mot de gamla. Således är det bäst att med ens fullända verket, Det är visst illa, att detta dröjt så länge, men just derför vore det emot den naturliga ordningen att uppskjuta det ännu längre; och om man får ett ordnadt lagväsende, så bar man ej illa användt statens medel, ty ett erdnadt lagväsende är ett af de vigtigaste momenter för ett folk. Det är blott på tre sätt besparing kan vinnas: genom att indraga på aflöningen för lagberedningens ledamöter; genom att minska deras antal, hvilket icke ens blifvit ifrågasatt eller vore lämpligt, emedan Ständerne ej borde befatta sig med reglementariska stadganden; och, för det tredje, att påskynda arbetet. I afseende på det sednare är det ej lämpligt att ställa det på beting, såsom frih. Cederström föreslegit. Hr Lagerbjelm har redan visat orimligheten af att fordra ett litterärt arbetes fullbordande på viss dag. Allt hvad man kan göra är att hos X. M. uttrycka sin önskan, att arbetet verkställes med skyndsamhet, och detta har utskottet hemställt. H. exe. grefve Posse delade ej önskan om återremiss för att få viss tid utsatt för fullbordande af det nya lagförslaget, för det första, emedan ett litterärt arbete icke kunde ställas på beting, och för det andra, emedan en sådan bestämmelse vore obehöflig., Den nuvarande lagberedningen hade sedan förra riksdagen utarbetat 4 balkar, så att blott 3 återstå, och om men ville se på de nämnde 4, redan tryckta och för allmänbeten tillgävgliga, balkarnes vidlyftighet, vigt och svårigheter, skulle man medgifva, att deras fullbordande ej gått långsamt, utan tvärtom med stor skyndsamhet. — Mot hr Rääfs skäl anförde h. exe., att, enligt hans tro, tankarne om det nya lagförslaget. ej vore så delade. Alla syfta till fäderneslandets bästa, och åsigterna om medlen till dess ernående lära alltid komma att blifva olike. Antoges br Rääfs skäl, skulle Sverige således alltid komma att sakna en ny leg. Hvad statens tillgångar beträffade, trodde talaren, att det snart skulle visa sig, att de ej vore så uttömda, som hr Rääf förmenat, och äfven om de det vore, borde de:ta anslag :cke minskas. Om det nya lagförslaget, såsom hr Rääf uppgifvit, mött allmänt ogillande, så måtte detta omdöme vara ganska ytligt; ty förslaget hade blott 44 dagar varit tillgängligt för allmänheten. : Högsta domstolens afgifna yttrande hade afseende på f. d. lagkommitl6ens förslag, med hvilket det nu under arbete varande visserligen vore enligt i principerna, men 0likt i detaljerna, emedan de mot det förstnämnda gjorda anmärkningarne blifvit tegna i öfvervägande af lagberedningen. Ridd. och Adeln borde taga kännedom om förslaget, innan det förkastade detsamma. Hr Akerman kunde ej betrakta åtskilliga talares yttranden annat än såsom utgjutelser af deras behof att vid hvarje tillfälle uttala sitt missnöje med hvad som göres, och trodde ej förhållandet vara så beklagligt, att fäderneslandet skulle sakna tillgång till 12,000 rår, när det gällde det vigtiga lagväsendet. Orsakerna till de många kommitterna och deraf föranledda utgifter vore, att Ständerna aldrig velat pröfva de förras förslager. Att, sedan man kostat 500,060 rdr på ett lagverk, vägra 42,000 rdr, vore en hushållning, som tal. ej förstode. Frib. Cederström, J., förklarade, att han ej på långt när föreslagit något beting. Med fullkomlisaste erkännande :af skickligheten hos lagberedvingens ledamöter, vore han säker, att de inan sista December skulle sluta sitt arbete, att ran, det oaktadt, yrkade anslagets fortfarande inill nämnde tid, vittnade icke om njugghet eller ilt ban ville hindra verket. Men om arbetet icke stefve färdigt, borde ledamöterna återbära sitt arfode. Er Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, uppläste tt skriftligt anförande, hvari han förmenade att agkommitteens arbeten dragit ut lika många tioal, som utarbetandet af den utmärkta Code Napocon fordret år, och jemnförde det med Israels barns vandring i 40 år på den väg, som kunnat tillryggaläggas på några dagar. Liksom dessa, hade lagsommitteen varit ledd af en molnstod och hvarken saknat föda eller kläder, hvarför den icke skyndat. Den hade till och med så begått, att det räckt till åt dess efterträdare; det vore derföre skäl att nu låta en riksdag förgå, utan att manna regnade öfver den. Den nya lagstiftningens Moses, som har så hög aflöning, hade utsatt 400 rdr bko böter för arbete på söndagen, hvilket exinrade om den af bäradsböfding Creutz åberopade gudomliga lagen, som stadgade helvetes eld. Kommitteens ledamöter syntes deremot anse alla sju dagarne i veckan för helgdagar. Talaren ställde både dem och deras arbete under framtiden. För öfrigt yttrade br Rosensehöld åtskilligt om ur abends arbete; om att, när blott 4 balkar medhunnits på 40 år, skulle lång tid fordras innan lagförslaget blefve fullständigt; och han fruktade till och med att det ej skulle blifva färdigt så länge pepgarne räckte. Också, eburu utskottet för sken skull tillstyrkt beviljande af de 42,000 rår, syntes dess anställda beräkningar öfver kostnaderna för det nya lagverket hafva varit en hviskning till ständerna: birallen ej. Frib. Hermelin, August: En talare före mig har yttrat, att det under ar bete varande lagförslaget skulle redan af många vara ogilladt. Om meningen med detta uttryck varit, att lagkommitteernas arbeten allmänt anses vara utan värde och nytta för landet, kan jeg icke instämma i detta omdöme, hvilket strider mot min öfvertygelse. Det torde derföre vara mig tillåtet ett få fästa uppmärksamheten, dels på den nytta och vinst för det allmänna, som redan hämtats af ifrågavarande arbeten, och dels på det hopp vwvi äga, att ett fortsatt bemödande i samma väg skall i framtiden bära rika frukter. I första afseendet torde icke kunna nekas, att de mycket omordade lagkommittterna och ruvarande AR me