Ett begär att göra mig af med mina rikedomar min fru. Penningar äro lik mergel — ej värda er styfver så länge de ligga uppstaplade i en hög, mer gagneliga då de kringspridas.n Men, bästa onkel, sade den intet misstänkande flickan, ni ärnar väl ej... Ni ärnar väl ej, härmade onkeln, invända något mot att jag förslösar mina egna penningar? N är min erkända arftagerska; jag skall lemna allt som är efter mig, till dig, lilla skalk; neka mig då åtminstone ej ett litet nöje innan jag dör. Detta var en väl beräknad attack, och öfversten som gammal militär, hade reda på fiendens svage sida. Louise hade ej något mer att säga, och modren endast befarade, att den exentriske gamle mannen, hvilken hon trodde blifvit ovan vid den fa. shionabla verldens vanor, skulle inveckla sig i svå. righeter, som han ej förutsåg och kunde blottställs sin unga protegå för något obehagligt äfventyr. — Men denna kärlek till penningen, som herrskar i alla samhällsklasser, och hvarpå cynikerna påstå a!la bevekelsegrunder i det menskliga lifvet ytterst bero var för stark att kunna emotstås, och den vigtiga påminnelsen att Louise skulle blifva arfvinge till al haas förmögenhet, och att dispositionen af nämnde förmögenhet helt och hållet berodde på hans per sonliga välbehag, föranledde den kloka modren att upphöra med allt motstånd. Louise å sin sida, som upprigtigt böll af sin onkel och aldrig besökt hulf. vudstaden, kände ej något synnerligt missbag vid modrens samtycke till resan. Jeg har ännu ett annat ändamål med allt detta sade öfversten till sin syster, då den af glädje rodnande flickan lemnat rummet; kan ni gissa hvilket Kate ? Jag tror jag kän det, Georg. De underrättelse; ni fått om vår brorson äro ej fullt tillfredsstäl lande., Träffadt, vid Jupiter, Kate! Pojien är galen — i grund galen — omgifven, som man sagt mig, a skälmar och falska spelare, hvilka gjort honom til mål för sina bedrägerier; men jag skall sätta stopp för alltihop. Verkligen! Ja visst, Kate. Jag har en plan, ett förslag; jag är säker om att det skall lyckas.