Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 2

Jag kände på sängen, — den var tom. Hör på, Alexander, — jag tror mig vara så tapper som någon ann:n; men när jag nu, medelst famlande kring väggarna, letade mig ut ur rummet, sod mitt hår i ända och pannen badade i svett. Nu gick jag ned för att skaffa mig eit annat ljus. Min mor fick se mig och uppgaf ett rop. ,Hvad i Herrans namn fattas dig? ropade bon. Du är ju blek som ett lik. Mig fattas ingenting, svarade jag, tog en ljusstake och gick åter upp. Denna gång. n blåste ljuset icke ut. Jag inträdde åter i min brors kammare: nu var den tom. Vex!juset, som jag der sett brinna, var försvunnet. Icke den ringaste tyngd hade nedtryckt sängkläderra. På golfvet låg det ljus jag först bade baft. Jag tände det ånyo. : Utan några vidare bevis var jag nu öfvertygad att min bror hide dött samma dag, på morgonen, tio minuter öfver nio. Jag gick in till mig och lade mig. Som ni väl kan föreställa er, Jåg jag länge utan att somna. Slutligen segrade tröttheten öfver sinnesrörelsen och jag somnade. Då fortsattes allt, under form åf dröm, J.g såg scenen, sådan den tilldragit sig. Jag, såg mannen som dödat min bror. Jag hörde äfven hans namn uttalas. Han heter de ChzteauRenaud., Ack! ropade jag. Detta är alltför sannt. Men hvad ämnar ni med er reca till Paris? Jag ämnar döda den, som dödat min bror. Döda honomi Åb, lugna er. Jag ämnar icke döda honom på det korsikanska sättet, bakom en häck, eller en hög mur. Nej, nej: jag skall döda honom på fransyskt manr, med hvita handskar, halskrås och manschetter., Och madame de Franchi vet att ni har kommit till Paris i det uppsåtet? nJa.n Och hon tillät er att resa?