Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 2

baka förr än till aftonmiltiden; jag hade således nödgats säga henne skälet till min ofirmodede återkomst, och i2g hade ju icke något skäl att uppgifva. Å en annan sida ville jag icke, utan att hafva erbållit några säkrare bevis, meddela benne den sorgliga underrättelsen om min brors död. Jag fortsatte således min väg, höll mig ute hela dagen, och återvände ej hem förrän kl. sex på aftonen. Min stackars mor var lugn som vanligt. Det var påtagligt att hon visste af ingenting. Så snart aftonmiltiden var förbi, gick jag upp i min kammar. Men innan jag bann dit, och under det jag gick genom korridoren, slocknade mittjijus utaf luftdraget. Jag var just i begrepp att återvända ned för att få det påtändt igen, då jag genom dörrspringan till min brors rum varseblef att det brann ljus derinne. Jag trodde att Griffo hade haft något att göra derinne och hade qvarglömt lampan. sFör att förekomma all fara för elden och tillika få mitt ljus tändt, öppnade jag dörren. Ingen lampa brann der, och Griffo, hvilken jag nyss sett dernere, kunde icke heller vara der. ,Men på ett litet bord hredvid min brors säng brann ett v:xljus, och på sängen låg min bror utsträckt, naken och blodig. Jag tillstår att jag i första ögonblicket siannade förskiäckt vid dörren; men seden gick jag dristigt fram och vidrörde den blödande. Han var redan kall. Han hade fått en kula tvärs igenom kroppen, just på samma ställe som jag kände den starka svedan. Jag beiraktade såren och märkte att några droppar blod framsipprade ur deras violfärgade kanter. Nu var intet tvifvel mer att ju min bror blifvit dödad. Jag sjönk på knä, stödde hufvudet mot sängen och tillslöt ögonen, i det jag gjorde en andäktig bön. När jag åter upplyfte hufvudet och öppnade ögonen, befann jg mig i det fullkomligaste mörker. Ljuset hade slocknat... synen var försvunnen.