Aftonbladet – 2 februari 1848, sida 2

— Då Aftonbladet ännu en gång återkommerld ill denna sak, som kan synas alltför obetydlig, k ch ega alltför ringa intresse för allmänheten,s ör att deråt egna någon särskild uppmärksam-s et, anse vi oss på förband böra erinra der-s m, att denna fråga står i nära samband medd mn annan, som det för Aftonbladet är af vigtla tt se fullkomligt utredd, nemligen: undersök-s vingen från hvilken urkälla åtskilliga mot Af-lIr onbladet riktade insinuztioner, som då och dålb lykit upp i ett par landsortsblad, egentligen lå aft sin upprinnelse. i Vi bedje läsaren lägga särskild vigt vid, att le konservativa bladen med mycken salvelse wberopat dylika utfall (pemancipationsförsök) mot Aftonbladet, när de förekommit i radikala olad, som naturligtvis icke kunna misstänkas för partisinne; och då Fahlubladet just är ett bland dem, som under radikalismens fana bugsit in på Aftonbladet, utan att så noga cse sig före, om någon giltig anledning till inläggandet af en dylik bravur vore för handen, föll det oss in att för en gång upptaga den, under loppet af ett helt år, slltemellanåt utkastade stridsbandsken, samt något litet lyfta på den ridderlige gladiatorrs försigtigt tillslutna visir. Fahlutidningen torde ebservera, att wi, vid vede-läzgningen af dess utflygter i en uppsats, kallad dena falska liberslismen,, icke uteslutande fästade oss vid denna uppsats, utan togo nss fribeten att öfverhufvud granska balten af de anfell mot Aftonbladet, som i Fablutidningen förekommit, synne:lig:st uti pamflettkorrespondensen från -hufvudstaden. Det är såleces hkpiltigt, om korrespondenten eller nigon arnan författat ofvanberörde uppsits, samt lät: begripligt att Aftonbladet kuntre på samma gång klandra så väl korrespondentartiklarne som nämde uppsats, utan att deraf följde att förfsttaren till dem alla skulle vara densamme, eller att Aftonbladet förvexlat tvenne olika förf. och debiterat den ene för den zndres olater. Hsds Fablubladet varit konservativt, så skulle vi sannolikt ej kostat ett ord på hela dess korrespondensbistoria; men saken får ett annat utseende, när msn tager i betraktande den radikala fana, under hvilken en ultrakonservatif partigängare gör sina choker mot ett par afsvurna fiender. Vi följde derföre vår man i spåren; och ledda af den arizdniska tråd hans utflygter, bland annat mot en viss chef för ett af hufvudstadens läroverk, gifvit oss i handen, bafva vi vunit full visshet om hvar — d. v. s. uti hvilken pohtisk sfer och under hvilka sociala förbållanden — den värde korresponden-l ten här är verksam, medan han deruppe käm-l par så ermstyft för radikalismens sak. Vi framkastade uti en föregående artikel en vink om våra upptäckter, röraude detta maskerade spel. Fablutidningen tycks icke vara fullt öfvertygad, men t:cksr) imedlertid för! supplysringer. Anmärkningen att korrespondenten icke vistades i Stockholm (utan i Upsala?) under Biets tid, är alldeles riktig; vi bafva också blott påstätt att korrespondenten ver nära lierado med nämnde redaktion, och om Fablutidningen gör sig mödan att genomgå listan på Biisternas namn, torde den snart finna ordet till gåtan. Den skall säkert träffa rätt vel, om den belt enkelt följer händelsernas ström, och icke, likt käringen, sträfvar deremot. Denna gång hoppas vi att Fahlutidningen skall förstå oss fullkomligt? Det bemärkelsefulla uti hela denna historia synes css vara, att en publicist, som phar lyckan att vara uppiagen på Posttidnipgens ordinarie stat, och som linge varit hr erkebiskopers gullgosse, semt stitt på en intimare fot med Tidens redaktion, detta allt oaktadt ikläder sig bjelwm och brynja, för att kämpa för den sanna liberalismens sak emot — Aftonbladet och Darligt Allebanda!! ÖOsgennyttigare handlade ej sultan Saladin, när han såsom läkare rärdade från pesten sin fruktensvärdaste fiende, Richard L jonbjerta. Den sanna liberalismen är ju den sanna konservatisraens fruktansvärdaste fiende, och Aftonbladet är ju pen pesto för dem båda?! En annen, mindre oegennyttg, bevekelsegrund torde döck fiaras till denna platoniska kärlek för radikalismen i Fehlun, medan radikalismen i Stockholm törefaller så förhatlig, och det erfordras just intet argusöga för att upptäcka densamma. De konservativa känna nemtgen alltför väl de ringa sympathier de hafva att påräkna bos folket, och de bafva derföre länge, uteslutande och med ibärdighet, arbetat på att splittra sina motståndares krafter, genom att utså frön till oenighet dem emellan, och sålunda söndra den, 1 sin enhet fruktansvärda, liberala majoriteten uti sinsemellsn divergerande partier, som genom enhetens styckning förlorar kärnan af sin kraft. — Detta är konservatismens riksdagstaktik, samt tillika motivet till det länge drifna spelet med landsortspressen, hvarvid man såsom Ilockbete sky!drat med de toma fraserna om dess emancipation från Stockholmspressen. Att de som nappat på kroken äro få, gör ingenting till saken; rean triumferar bögljudt cm det bloit lyckas med någon och Failutidningen bar icke illa rättfärdigat de konspirerandes hopp. Det är naturligt att Fablubladets illparige korrespondent måste finna sig något litet generad att blifva så här in flagrante gripen och störd i sina redikala puts, sedan han länge och väl i sin camera obscura ostördt uppfiskat och i Fsblutidningen omstufvat alla de osanningar, som blifvit lyckligen utkläckte i Mmervas och ISöndagsbladets Johans: onska efvels,årdar. För RR Re I es vd vv mm nr 2