Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 3

pröfning utnämna dubbelt så många medlemmar, som j vanligen inväljen i edra utskott. Detta förslag angår nemligen ett ämne, som i hög grad tager lagstiftarens omtanka i anspråk; det angår menniskan, icke sådan hon framstår i det borgerliga lifvet, der rättigheter skola henne tilldelar, och dessa rät:igheter regleras, utan den fallna menniskan, som förnekat den gudomliga afbildens värde, genom at förnedra sig genom brott. Eder åligger att undersöka huru detta sedliga onda skal! botas, hvars smittande gift, genom att angripa den friskaste beolkning, gör detsamma vådligt för alla. Uppgiften är stor och svår. Till dess lösning kunnen j begagna värderika dokumenter, länge och ihärdigt fortsatta forskningar, hvilka styrelsen anställt i och utom Frankrike, berättelser, fulla af sakkännedom, och derjemte kunna tjena eder till ledning den andra kamrcarens grundliga undersökningar. Icke mindre lända eder de upplysningar till gagn, som innebålla de stora domarekorpsernas anmärkningar; — anmärkningar, framgångna ur den andel, som domareståndet nödvändigt måste taga i sinnenas allmänna rigtning på samhällsskickets oundgängliga förbättringar. Den första af dessa förbättringar vore förminskandet af brottens mängd. Med uppdagande af medlen till detta ändamål har menniskoanden länge varit sysselsatt. Dessa medel äro dels sådana, som gå ut på att förekomma brott — och dessa äro visserligen de ändamålsenligaste — dels straffmedel, som komma efterå och, utan att godtgöra det skedda onda, blott skola förminska dess följder och motarbeta dess förnyande. Bland medlen att förekomma brott stå främst en på den af religionen helgade sedeläran grundad uppfostran for de fattigare folkklasserna. Ingen medborgare har tillvunnit sig större förtjenst om sitt fädernesland än den, som först upprättat folkskolor för menigbetens barn, såsom en tillflykt undan okunnighetens och ungdomslättsinne:s faror, såzom en b:redelse för bjertats förbättring och själens upplysning. 1fvern för utbredandet af folkuppfostran, så i de minsta som största af Frsnkrikes kommuner, är vår tids ära. En sådan uppfostr n är en he!sosam medtäflarinna med lagskipningen, i det att den söker göra den sednares skräckgifvande liror öfverflödiga genom en mera omedelbar, helsobringande och mindre kostsam undervisning. Men om detta medel har blifvit kraftlöst, om brottet en gång är begånget, då blir den åt lagen bemfsllne brottslingen för samhället icke blott ett föremål för afsky, utsn ock en svår börda. Det ansvar, till hvilket han gör sig skyldig, invecklar ssmhället i de största svårighe:er. Han skall icke blott förpligtas till en yttre godtgörelse för fredens störande, utan ock till en sedlig, för rubbandet af den heliga ordningen. Derför hafva ransakningen, rältegångsförhandlingen, domen, straffets verkställande cch hvad annat som åsyftar förverkligandet af denna dubbla godtgörelse, i l-gstiftarens ögon en vigt, som han blir varse i lagskij ningens inflytande på landets allmänna ställning. Detta inflytande är olika, allt efter den prigel, som denna l2gskipning erhållit genom tidsandanr, genom de berrskabde passionerna och genom den förhandenvarande gred-n af hyfsning. En af de bedröfligaste afdelningar i vår hisoria visar 0ss, buru inre och yttre krig åstadkommit sedernas förvildning och huru, i följd af denna en rask, eftertrjcklig, gostycklig lgskipning gjorde sig gällande, som under namn af justice prevotålel: blott bade för ögat målet att straffa, och ejl hyste något betänkande i afseende på medlen. Sednare, när vid slutet af 44:de årbundradet, under religionsstridern2, presterskapes öfvermakt befäöstade sig, lånade brottmålslagskipninpen sina reglor från kyrkotiukten. Samma form för ransakning och rä:tegångsförhandling, som l bes kättaredomrarne var öflig, insmög sig också vid de verldsliga domstolarne. I stället för det forntyska bruket af offentlighet, muntlighet och : frihet att försvara sig, kom nu dunklet af ett hemligt förfarande, der sannolika grunder trädde i stället för bevis och domarens godtycke be-l stämde straffet. Hand i hand med detta förfarande, som gjorde den anklagade skyddslös, gick en grym lagstiftning med likaså mångfal-! diga som omenskliga straff. Under den sköna ! L tiden af vetenskapern:s återupplifvande under Frans I kände man behofvet af en reform. Ordonnansen af år 1559, för hvilken msn har att tacka kansleren Poyet, reglerade någorlundal kriminalförfarandet, men den införde tortur och! bibehöll de obsrmbertiga straffen. Imedlertid förmildrades sederna och Ludvig XIV ville också på lagarna trycka den prägel af storhet, som han gaf åt sitt sekel. Han ville bli reformater såsom Frans I. Dock var ordornansen af 1670, liksom den af 4539, blott ett baift medel. Den påskyndade rättegången genom att inskränka ransakningshäktets långvarighet, den förbättrade också i någon mån fengvården, men den bibehöll torturen, vare sig att! bevis lunnos eiler icke. Den minskade straffens ental, men förhindrade icke att vid alla domstolar tre slags straff kommo i bruk: lagliga, häfdvunna (hvilka sednare vid nästan ella demstolar voro desamma) och godtyckliga, hvilka ns Godt. Din kammartjenare sade att det var. ee Pe .Am IA ee, ee