Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 2

Häri består, i korthet sammanfattadt, det bufvudsaklga af det liberala partiets postulater. Nåväl, finnes väl deri något ändamålsvidrigt, overkställbart eller vådligt? Kan detta icke visas, så kan regeringens obenägenhet att lyssna till dessa ständernas och pressens önskningar knappt grunda sig på andra skäl, än begäret, att äfven under freden sammanhålla en stor militärisk styrka, som i sitt närvarande skick snarare skadar än g2gnar landet genom sin kostsamhet. Utan att hysa några onödiga farhågor, vet man dock äfven, att en stor hrigsmakt ännu aldrig bidragit att befordra det medborgerliga lifvets utveckling och vancr, eller industriens framskridande, ernedan den dels afleder många af de bästa intellektuella krafterna till speciella militärsysselsättningar, dels skapar en kastanda och formalism, som ej rätt väl harmonierar med den politiska friheten. Upplysaren försvarar regeringens plan, att endast exercera ett bestämdt antal beväringsmanskap af 4:a klassen en längre tid. Men en sådan anstalt passar ej ihop med hela vår Beväringsinrättnings anda och instiftelse. Beväringspligten kallades ursprungligen den allmänna. Den har ännu ej lagligen ändrat denna natur, som förutsätter en likhet i skyldigheter och rättigheter. Att blott) underkasta hälften af de beväringspligtige exercis, är en olikhet, som för öfrigt efter tio års tid lemnar baliva den stridbara manliga befolkningen ;j landet alldeles oöfvad, ut:n att den andra i alla fall är nog disciplinerad, krigsvand, lugnad, och öfvad, för att enligt den militära teknikens utsago vara användbar. Hvartill skulle också denna olikhet i fredstid led2, då befolknigen har bebof att göra näringsomsorgerna till hufvudsak ? — eller under krig, då folket måste anlitas att uppskjuta sina vanliga sysselsättningar för fosterjordens försvar? Skall an lita folket spela om skyldigheten att uppfylla medborgerliga pligter? Det synes ligga något mycket vackrare och ändamåilsenligare i den allmänna beväringspligten, enligt hvilken enhöar i ynglingaåren skulle egna en kort tid till inbemtande af vapnens bruk. Den förenar folket, i stallet att olikhet i skyldigheter utsår frön till splittring; den har en fördelaktig inflytelse till fosterlandskänslans lifvande och på begreppet om pligterna emot samhället; den har också en fördelaktig verkan på utvecklingen af de fattigare klassernas i hemlifvet försummade begrepp, om vigten af uppmärksambet, bestämd ordning och snygghet. Med ett ord: den bar stora fördelar, och obetydliga olägenheter, som lätt kunna afbjelpas. Vi bafve redan antydt, hvad skolundervisning i detta afseende kunde uträtta, och då kunde den nu i första mannaåldern nödiga vapenöfningen istället instränkas. Och hvarföre samlas beväringsmanskapet nu till v2penöfnivg på så få ställen, att marcherna blifva så långvariga? hvarföre ieke låta deras vapen finnas fördelta på kompanitrossbodarne, i stället för i eentralförråder, och beväringsmötena bållas på flera ställen, då manskapet kunde med vapen marghera till och från mötesplatserna och öfning derunder vinnas samt bättre ordning vidmakthållas? Icke hindrar detta att låta Beväringen inörlifvas med stamkompanierna; tvärtom skulle både de och beväringsynglingarne deraf hafva ömsesidigt gagn. Hvarföre nödvändigt denna uniformering, som kostar staten så mycket, utan att ändock befria den enskilde från utgifter: bloit de fattigare behöfde förses med kläder; de öfrige kunde ju mot en lämplig ersättning få begagna egna. Dessa och andra tjenliga åtgärder skule ansenligt lätta beväriogspligtens uppfyllande för folket och minska kostnaderna. Men hvad betyda väl dessutom de uppgifne 451439 rdr? — hvad. vore 2 till 300,000 rdr årliga kostnader för allmänna beväringsmanskapets vapenöfningar, om man kunde anse dem lemna en garanti för hela svenska folkets — om ej färdighet i, dock bekantskap med vapnens bruk, när det gäller fåderneslandets försvar. Det vore icke kostnaden af ett höstgarde på ungefär 300 man. Upplysaren försvarar äfven den Kongl. propositicne angående anslag till Instruktionskompanier. Man begär dertill 37,500 rdr och 47,730 rdr till utsträckninng af indelta infanteriets regementsmöten. Det är således ett behof af omkring 53,000 rår, som gör regeringen så mycket bekymraer. Likväl skulle säkert många gånger denna summa kunna iabesparas om sparsamma arrangementer inom den nu varande stående armeen gjordes, i den rigtning vi förut angifvit, och den nya stammens befäl och manskap skuile i alla fall blifva mera belåtna, finna sig mera hågade till inhemtande af kunskaper och skickligtet, vida mera införlifvade med folket och af dett!a tillbaka omfattade med mera aktning och förtroende. Allt detta kunde ske, äfven med bibehållande af det indelta systemet för den nödvändiga stammen, ehuru vår tanka är, att ett bättre system kunde i framtiden antogas; men för att iakttaga ell varsamhet och ej begära för mycket, kunde utbytet till en början ske blott med halfva indelta armeen. En minckning till hälften sker lätt inom 3 å 4 år, utan att rubba vira inre förbållanden. Man afstedar ju redan nu mycket manskap vid mönstringarna. cdnndam HRtan annat skäl än att man vill