Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 2

Jag vände och vände på korten, som jag böll. handen. Nå, hvad är det som gör er så brydd? rågade Louis. . Jag önskade, sade jeg, att ni ville säga mig uppriktig, om ni anser denna affir allvarsam. Ni vet väl, att vi måste rätta sårt uppförande derefter.n ,Huru?... Såsom allvarsam!... Men jg tycker att ni borde hafva förstått det. Jag har ju lofvat foga mig efter berr de ChateauRenauds vilja, och det är han som tillsändi mig vittnena. Jag kan således ingenting vidare göra åt saken.n . Nej visst icke. Men ... Fortfar! sade Louis, småleende. Men jag ville dock egentligen veta hvarföre ni skall slåss. Man kan icke se två menniskor gå att mörda hvarandra, utan att man önskar veta orsaken till derag strid. Ni vet väl au ett vittnes ställning ofta är kinkigare än de stridandes. Derföre skall jag i några få ord berätta er den egentliga orsaken till tvisten. Vid min ankomst till Paris träffade jag en af mina vänner, en fregattkapten, som nyligen blifvit gift och som presenterade mig för sin hustru. Hon var ung, hon var skön, och hannes åsyn gjorde på mig ett intryck, sådant att jag, fruktade att bli kär i henne, högst sällan begsgn:d2 mig af tillåtelsen att vid hvad tid på dagen som helst helsa på der i huset. Min vän beklagade sig öfver min liknöjdhet och då sade jag honom uppr:ektigt sanningen; nemligen att hans hustru var så intagande, att jag icke vågade alltför ofta utsätta mig för faran att se henne. Han smålog, räckte mig handen och bad mig komma och spisa middag hos honom skmma dag. Min bäste Louis, yttrade han vid desserten; az reser Om tre veckor till Mexiko. kanske blir jag boria i tre månader, kanske :j sex månader, kanske längre; vi sjömän känna stundom afresans timma, men aldrig återkomIstens. Jag anbefaller dig Emilie under min