Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 2

lemnade inledningen (se M 47) till frågan Om anslagen för landtförsvaret. I fråga om landtförsvaret erinrar upplysaren, att vid flera riksd2gar klagats, att en fullständig plan rörande försvsarsverket icke blifvit ständerna förelagd,; att detta m,tagits till sköl till vägrade anslag, och att rikets ständer i deras skrifvelse d. 49 Dec. 1840 anhöllo, patt Kongi.. Maj:t ticktes föreligga nästkommande ständer en omfattande plan till försvarsverkets organisation i dess helbet. Vidare säges, att konungen låtit utarbeia en plan för försvarsverket till lands, samt låtit denna plan åtfölja den kongl. propositionen till ständernas bord. Äfven vid sjöförsvaret åt eropas den derför uppgjorda planen. : Om man nu efter vanligt språkbruk vill förklara hvad en omfattande försvarsplan skall betyda, så kunne vi ej förstå detta ord annorlunda, än att en sådan plan skulle lemna en öfversigt af sjelfva sättet att ordna landets försvar, säväl i sammanhang med Norges stridskrafter, som med afseende på det understöd de särskilda vapnen inom landet skulle gilva hvarandra inbördes och deras fördelning i olika orter, med ledning af landets geografiska och topografiska beskaffeuhet. En sådan omfattande, plan bar dock regeringen icke agifvit. Upplysaren synes anse det vara nog, att regeringen pröfvat två särskilda systemer: ett som vi kunna kalla det ryska eller österrikiska: af en stående armåe ensamt; ett annat, som vi kunna kalla det preussiska: ensamt beväring, på så sätt att en del deraf ändock är stående och den öfriga d.len hemförlofvad: samt bestämt sig för ett bl:ndadt, det vill säga att bibehålla den stående armeen såsom kärna cch stam för den vapenpligtiga befolkningen eller beväringen. Det är egentligen omkring denna axel, som hela upplysarens bevisning vänder sig, hvad landtförsvaret angår. Han är särdeles belåten med den indelta armeens mgoda egenskaper och nationella beskaffenhe, hvilka han anser göra den pväl egnad till stam för landets beväringsungdomn; han synes lägga vigt uppå, att landet och menigbeten äro sedan snart 200 år vande vid densamma,. Såsom skäl emot en del bevärings bildande till stam för den öfriga genom förlängd öfning och tjenstgöring, invänder han, att detta skulle kännas såsom en hårdt tryckande börda, som skulle med knot och missnöje moitagas, i synnerhet af bondeståndet, som den närmast träffar, och, som upplysaren säger, redan vid beväringssystemets införande i dess nuvarande så högst lindriga form var nära att neka det sitt bifallp. Vi hafve redan fästat uppmärksamheten derpå, att hvarken ständerna eller pressen satt i fråga, att grunda försvarets organisation, ensamt på stående arme, eller censamta på beväring. Det är visserligen nödvändigt, att de v2pen, som erfordra större vana och skicklighet, måste hafva en personal af så pass ständig natur, att dessa egenskaper kunna påräknas. Det bör äfven medgifvas, att kavallerioch infanterivapnen heböfva en stam, som gerna k:n räkvas till den stående armceen. Men denna stam måste hufvudsakligen och behböfver: endast afse, att ega tillräckligt antal goda och pålitliga instruktörer till beväringsmanskapets inöfvande, samt derutöfver på sin höjd så stort antal, som erfordras för att inom fältkompanier oeh fältsquadroner kunna fördelas såsom föresyn, rådgifvare och undervisare i fältlifvet. Man må säga hvad man vill, så blir det en sannivg att orsaken till den sora förkärlekena för stående trupper ligger i böjelsen för det minutiösa, eller rättare det småaktiga och pedantiska i den fullständigt reglementerade militärmekanismen, som vanan eller kz2standan vill anse såsom utgörande ett nödvändigt vilkor för krigslydnad, lugn och tapperhet, eburu en hel hop af de der småsakerna falla bort eller åtminstone visa sin fåfängligbet i ett verkligt krig, hvilket alldeles icke lär behöfva tillintetgöra den nödvändiga disciplinen. För öfrigt har ju hela frågan å ständernas sida varit: huruvida icke den stående armåen kundeförminskas, men icke att den skulle alldeles upplösas. Låtom oss rekapitulera hvad oppositionen bärutionan önskat: 4:o att de bida gardesregementerna kunde något förminskas och organiseras i en korps, hvarigenom mindre öfverbefäl erfordrades; 2:o att hästgardet kunde, om ej alldeles indragas, åtminstone förminskas och dess ständiga hästantal nedsättas; 3:0 artilleri-regemerterna kunde likaledes reduceras i fredstid, derigenom att de befrisdes från garnisonstjenstgöring och en del beväring inöfvades såsom artilleri, så att i allt fall i behofvets stund funnes tillgång på kunskap och skicklighet i vapnet. Vidare har 4:o varit yrkadt, att indelta kavalleriet och infanteriet kunde betydligt nedsättas. 2 rusthåll eller rotbåll skulle sammanslås till ett, emot en billig afgift af de rustoch roteringsskyldige, bvilket erbjöd det hårdt onererade jordbruket en lindring och likväl på samma gårg lemnade statsverket medel, att använda till dena erforderliga stammens bättre underbåll, undervisning och öfning. Slutligen har 5:0 varit påstådt, att indela ar meen kunde organiseras på korpser och bataljorer, samt brigader, då en god del af det bögre regementsbetälet kunde indragas, och det lägre befålets vilkor i stället förbättras. ke rr rr Ra TT sr na a er nr nn