Aftonbladet – 1 februari 1848, sida 2

frånvaro. — Emilie, jag ber dig bemöta Louis! de Franchi som en bror. ; Den unga qvisnan smålog, i det hon räckte! mig banden. l Jag var flat, jag kunde ingenting säga och måtte hafva förefallit min tillkommande syster: alltför enfaldig. ;Tre veckor derefter 2freste min vin. Medan han vistades hemma, fordrade han alt jag skulle, åtminstone en gång i veckan, komma och spisa middag hos honom. Emilie tog sin mor till sig under mannens frånvaro. Jag behöfver icke säga er att hennes mans förtroende bade gjort henne helig för mig och att, ehuru jag älskade henne vida mer än en bror borde göra, ansåg jag henne alltid som en syster. Sju månader förflöto. Emilie hade ständigt sin mor hos sig och h-nnes man hade vid sin afresa fordrat, alt hon uuder hans frånvaro skulle fortfara alt se främmande hos sig. Min stackars vän fruktade ingenting så mycket som ryktet af en svartsjuk äkta man. För öfrigt tillbad ban Emilie och hyste till henne ett oinskränkt förtroende. Emilie fortfor således att se mycket frimmande; moit;gningsåag var hvarje fredag; men hennes mors närvaro beröfvade äfven de elakaste tungor all förevändning att tadla henne, och ingen fanns som vigade kasta ringaste skugga på hennes rykte. För tre månader s:dan lit herr de CbateauRenzud presentera sig i huset. Ni tror väl på aningar? — Vet ni att redan första gånigen jag såg den karlen, började jag darra. Fan talade icke ett enda ord till Mg. I salongen var han hvad en verldsman bör vara, och likväl batade jag konom redan innan han lemnade sällskapet. Hvarföre? Det vet jag icke sjelf. Troligen derföre ait jag märkte det han l vid Emilies åsyn erfor samma känsla, som jag bade erfarit första gången jag såg henne. Deremot tyckte jag att Emilie hade emot: tagit honom med en ovanlig behagsjuka. Tvif velsutan bedrog jag mig; men, som sagdt är, Jag älskade den sköra gvinnan och jag var svartsjuk