Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 2

I Na först kunde jag uppmärksamt betrakta! Orlandini. Det var en högväxt man, som brukade skägget i hela dess längd. MHön var klädd alldeles på samma sätt, som den unge de Franchi, med skillnaden att hans kläder buro alltför synliga spår af beröring med skogen, der han så länge vistats, af de snår, hvarigenom han ofta nödgats fly, och af marken, hvarpå han hvilade hvarje natt. Jag kunde icke höra hvad de båda korsikanarne sade hvarandra, först emedan de voro på tjugu stegs afstånd ifrån mig, och sedan derföre, att de talade på korsikanska dialekten. Men jag märkte tydligen af deras åtbörder, att banditen med mycken värma framställde en hop af skäl cch saker, hvilka den unge adelsmannen bekämpade och kulikastade med en kallbludighet och ett lugn, som gjorde heder så väl åt hans lynnes stadga, som åt den opartiskhet, hvarmed han föresitt sig att genomdrifva denna sak. Andtligen blefvo Orlandinis stora gester mindre kraftiga och påkommo mers sällan. Till och med hans häftiga ordström började sakta sig. Ännu en anmärkning, och ban sänkte hufvudet; slutligen, efter ännu en stunds förlopp, räckte han handen åt den unge mannen. Konferensen var nu slut, efter allt utseende; ty de båda talande återkommo till mig. ,Min värde gäst, yttrade den unge ädlingen, Orlandini önskar trycka er hand, för att få tacka er. För hvad?, frågade jag. Jo, för det ni vill vara en af hans faddrar; jag har gifvit detta löfte på edra vägnar. Om ni gifvit ett sådant löfte, så förstås af sig sjelft att jag samtycker, ehuru Jag icke vet hvarom frågan är. . . Jag räckte min hand åt banditen, som gjorde