Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 2

hänga de dock alltför mycket med de stora fondspekulationerna, för att icke böra betraktas med mycken varsamhet. Under fortsättningeu af adressdebatten i pärskammaren uppträdde ultramontanismens förnämsta kämpe i Frankrike, grefve Montalembert, cch uppfriskade de rättroende med hela den mörja af anklagelser, smädelser, förtal och ångestrop, som den jesuitiska reaktionens organer kastat omkring sig allt sedan schweizska ecsförbundet beslutat söndringsförbundets upplösning. Hans entusiastiska tal, hvari radikalerna skildrades såsom menniskoslägtets fiender, fana en sådan genklang kos de utlefvade gamla herrarne i pärskammaren, att man redan var på väg med ett beslut om talets tryckning, då Cousin genom några afkylande erinringar hindrade kammaren att med ett sådant steg förklara Montalamberts tal för uttrycket af hela kammarens tänkesätt. Andtligen uppträdde Guizot sjelf att försvara sin politik i afseende på Izalien. Han slöt med en välberäknad effekt; han uppläste nemligen en bi:tills okänd depech från sig sjelf till grefve Rossi i Rom, af den 27 sistlidne Sept., hvari bestämdt och tydligt yttras, att Frankrike vore beredt till italienska reformfrågornas understödt så väl mot stillaståendets parti, som rot de revolutionära. I nästa session, den 453, antogs i detta hänseende med acklamation följande redaktion för paragrafen angiende Italien: Ett nytt tidskifte af civilisation och frihet öppnar sig för italienska staterna. Med alla våra sympatier, alla våra välönskningar helsa vi den ädelsinnade piåflven, hvilken med lika mycket visdom som mod invigt detsamma, äfvensom de suveräner, hvilka, lika med konom, följa den väg till fredligt framåtskridsnde, hvarpå regeringar och folk fortgå i samdrägt. Men anser denna paragraf i pärskammarens adress som ett indirekt nederlag för ministeren, hvilken icke med ett ord i tbrontalet bade omnämnt hvarken Pius IX eller hans reformer. Debatten öfvergick derifrån till paragrafen om Schweiz; men för degen fingo blott två talare tillfälle att yttra sig häröfver: grefve Pelet, som angrep regeringens politik, och hertigen af Broglie, som försvarade den, och med uttryck, hvari han beklagade sig öfver schweiziska inbördes krigets utgång på ett sätt, som väckte ett i pärskammaren ovanligt uppseende och buller. I afseende på Abd-el-Kader har en befallning från regeringen inträffat i Toulon, som är föga egnad att öka de infödda algirarnes förtroende för den franska ordhålligheten. Enligt denna befallning skulle nemligen Abd-el-Kader med sin familj och sina fränder insättas på fästningen Lamalgue, hvars besättning kommer att förstärkas. Detta försigtighetsmått tycks bebåda emirens qvarhållande derstädes för längre tid. Han skall till och med aldrig lemnas utan personlig bevakning, och icke tillåtas taga sig rörelse annorstädes än på fästningens terrasser. I der recension öfver franska styrelsens politik, som förekom i grefve Alton-Shees yttrande under adressdebatiten i pärskammaren, var måhända ingenting egnadt att väcka större uppseende, än hans uttydning af de stora kontinentalmakternas förfarande mot Schweiz. Mången skulle väl kunna tycka denna tydning gripen ur luten, för att göra effekt för ögonblicket, och de konservativa skulle utan tvifvel gerna bekräfta en sådan förmodan, om de kundd Men detta låter icke göra sig. Grefve Alton-Sbees förklaring, stt de stora makternes förfarande mot Schweiz härleder sig från deras fruktan för exemplet af en valstyrd och inom sig fredlig republik, midt i Europa, bekräftas af sjelfva de diplomatiska handlingar, som Guizot låtit öfverlemna åt adresskommitteen, till rättfärdigande 2f sin politik. Bland dessa bandlingar förekomma två bref ifrån Guizot till franska ambassadören i Wien, grefve de Flahault, af den 24 Oktober 1846 och 25 Juni 1847, hvaraf man finner att furst Metternich tidigt varit betänkt att på et celler annat sätt hindra det inflytande, som de frisinnade kantonerna skulle kunna utöfva i Schweiz, och att Guizot och han varit ente om att inblanda sig i Schweizarnes inre angelägenheter, i bändelse det frisinnade partiet skulle med dem vilja företaga några förändringar efter sin åsigt. Det är bekant att med dessa förändringar åsyftas af det frisinnade partiet en sådan förening emellan de schweiziska republikerna, att pluralitetens röst från hela det schweiziska folket måtte kunna göra sig gällande, utan inverkan af utländska makter elter prestinflytande; kort sagdt: att Edsförbundet, bestående, likt det Nordamerikanska, af sjelfständiga och fria republiker, likväl skulle bilda ett sammanhängande helt, lika kraftfullt, i mån af sia folkmängd och sina materiela tillgångar, och lika oberoende af fråmmande inflytelser som det stora transautlantiska förbundet. Härom yttrar sig nu diplomatien i den nyssnämnda korrespondensen, på sätt som följer: Vår mening är icke att bestrida dem rättighet till förändringar i sitt förburd, eller att inom sig och i afseende på sig sjelfva vidtaga de åtgärder, som de finna för sig lämpliga. Men om Schweiz, hvars nuvarande författning Europa garanterat, skulle förvandla sig genom dessa åtgärder till en helt olika och på helt annat sätt organiserad stat, så vore det schweizarna sjelfva, som vanställt sin beligenhet och slitit de band, hvilka förenat dem med Europa. De böra i sådant fall icke finna sig öfverraskade om Europa äfven ansåge sig befriadt från sina förbinOO mig den äran att med sina yttersta fingerspetNr