Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 2

jeslät konung Fredrik den sjunde. Denna artikel innehåller åtskilliga reflexioner, uttryckande hoppet att den nye herrskaren skall höra folkets röst till förmån för frihetens sak, m. m. men alltsammans i så varsamma och sväfvande ordalag som om det vore en s. k. tacksägelse från predikstoler. Ingenting, hvaraf man kan döma huru sakerna egentligen stå eller om den nye konungens tänkesätt, förekommer der. Angående den aflidne Konungen yttrar Fadrelandet sig i det hela fördelaktigt. Om historiens opartiska röst än skall döma, att de förhboppringar, hvilkas jubel ombrusade Christian 8 vid hans uppstigande på tbronen, icke blifvit uppfyllda, så bör det ock erkännas, att vanskliga yttre förhållanden lagt s:g i vägen för len inre utveckling, samt att en sådan kanske läfven saknat en nödig sporre i folkkarakteren, samt att medan ett hämmande stillestånd eller en återgång visat sig på fl-re punkter af det offentliga lifvet, i trots af folkets stigande upplysning och sjelfkänsla, så bar landets materiella välstånd ej blott gynnats med Försynen: välsignelse, utan också befordrats medelst gagneliga regeringsåtgärder; att om Cöristian 8 ock saknade något af den kraft i viljan, den tro på sig sjelf och sitt folk, som alltid utgjort ett nödvändigt vilkor för en storartad regeringsverksamhet, så förenade han dock med karakterens mildhet ocn bildningens humanitet en mer än vanligt begåfvad ande och en omfattande insigt i statsförhållanderna: regentdygder, bvilka i våra dagar, såson alltid, varit sällsynta. — -— — Historien skall dock tillika beklaga, att Konungen icke lyckades finna utom sig sjeit de nödiga komplementerna till sina egna dygder i rådgifvare, som voro i stånd till att bjelpa honom skapa och hans efterträdare att bevara ett pinyttfödelsens verk, en författning, som, byggd på en förnuftig, fri vallag, inrymde folkets representanter en billig andel i lagstiftnipg och skattebevillning; att han lemnade den gerning ofulländad i Danmark, som han fullbordade i Norge, och som är nog att försäkra hans namn en omistlig plats i historien och en oförgänglig glans i folkens häfder.v Det öfriga af artikeln innehåller, såsom förut är nämndåt, endast allmänna reflexioner. Sannolikt är väl, stt det hopp Fadrelandet uttrycker, icke är alldeles fiuktlöst; hvarje ny Konung plägar vilja beteckna sitt uppstigande på thronen med någon handling i frihetens intresse; och måhända får man således se åtminstone de tryckande band af orimliga privilegier, som nu hvila öfver d:nska pressen, upphöra. sme Med dagens post anlände utländska tidningar gingo från Paris till den 44, från London till 453, samt från Hamburg till den 48. SPANIEN. Donna Issbellas kelsa skall lida afså betänkliga åkommor, att de politiska partierna med yttersta spänning motse den närmaste framtiden. Drottningen bar bäftiga nervanfall; sista dagen på förra året svimmade kon oförmodadt, föll omkull och ryckte med sig en hofdam som sökte understödja henne; först efter två timmars förlopp lyckades det läkarne att återväcka henne ur hennes fullkomligt sanslösa tillstånd. Alla föreställningar ozktadt for kon likväl, omedelbart derefter, till operan, der hennes vanställda anletsdrag väckte publikens bestörtning. Återkommen till palatset fick hon ett nytt anfall. Medan man på nyårsdagen läste i det officiella bladet den hvardsgliga uppgiften, att drottningen befann sig vid den bästa helsa, böllo franska sändebudet och hr Mon en lång öfverläggning med enkedrottning Cbristina, hvarefter en telegrafisk depeche och en kurir genast affärdades till Paris. Drottningens lifmedici sögas hafva förklarat att hon till äfventyrs icke utkärdar ett nytt anfall af samma slag. Den 7 Jan. inträffade Espartero i Madrid, under ett oerhördt uppseende ibland folket. Styrelsen hade ansett nödigt att utveckla en ansenlig militärmakt i staden, till lugnets upprätthållande; men det blef icke stördt. Imedlertid har den förstärkt vakterna i grannskapet af Esparteros boning. FRANEREIKE. I trots af en trefaldig officiel vederläggning, spriddes likväl omkring den 43 Januari oroande rykten öfver konung Ludvig Filips helsotillstånd. Hans anletsdr:g äro märkbart förändrade; två gånger sedan sin systers nyligen inträffade död har han svimmat, och smärre krämpor, som förut fästat föga uppmärksamhet, hafva förvärrat sig. Afven i den saga, som aldraförst spriddes genom ett engelskt blad, och alla franska ministerialblad skyndade att förklara orimlig, nemligen att konungen ärnade nedlägga spiran, påstås ligga mera sanning, än man vill tillstå. Man ställer denna uppgift i sammanhang med den, alt prinsessan Adelaide kort före sin död hade på det enträgnaste besvurit sin bror till ett sådant steg. Om han nedlade spiran, menade hon, och hans tioårige sonson, grefven af Paris, blefve förklarad för konung, samt hertigen af Nemours såsom dess förmyndare mottoge regeringen, så skulle, genom denna lugna öfvergång af tronföljden, förekommas den allmänt fruktade skaknirg, som konungens möjligen hastiga dödsfall kunde medföra. Samma åsigt skall verkligen herrska bland de anseddaste konservative; man är blott icke ense om sättet att kunna öfvertala konungen till ett sådant steg. Prinsens af Joinville resa till Brasilien skall vara inställd, till följe f konungens betänkliga helsotillstånd. Så mycken inre sannolikhet dessa uppgifter än ega, så sammanRR RRERR—ERRE—REREREREEREREREERERRERRERRRRERRERE— ERE RR I Na först kunde jag uppmärksamt betrakta Orlandini. I Dt svar An häovärvt man sam Lau Lada ok