Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 2

till mig. Det är ett godt och troget djur. Är han icke det, herr Lucien? Ja, det är rätta ordet, Orlandini; ett golt och troget, svarade Franchi, som smekte Diamanto. Men, emedan ni visste att herr de Frinchi var kommenx, yttrade jag, så undrar jag storligen på at ni icke förr infann er här. pNejo, svarade banditen, vi ba icke stämt möte här förrän på slaget nio, och att komma en fjerdedels timma för bittida är lika oordentligt, som att komma en fjerdedels timma för sent.n vÄr detta en förebråelse som ni gör mig, Orlandini? frågade Lucien, skrattande. Nej, herr Lucien, ni kan ha haft edra skäl att komma så der tidigt. Dessutom bar ni sällskap, och det torde vara för den der herrns skull, som ni afvikit från edra Vanor; ty ni är annars mycket punktlig, hert Lucien. Jag vet det mer än Väl, ty ni har bra många gånger gjort er besvär för min skull j Det är icke värdt att ni tackar mig för det, Orlandini, ty denna gången blir troligtvis den sista.n Hafva vi icke några ord att vexla i det der ämnet, herr Lucien? frågade banditen. Jo visst, om ni vill följa mig. Jag är till er tjenst. Lucien vände sig nu till mig. Ni ursäktar väl? yttrade ban. Jag ber, för all del.y Båda två aflägsnade sig, och sedan de utgått genom den öppning i muren, hvarigenom Orlandini hade blifvit oss varse, stannade de der. De förblefvo stående medan de samtalade; och jag hade således tillfälle att betrakta huru månen, som öfvergöt dem med sin klaraste glans, tecknade de mörka konturerna af deras starkt markerade ansigten, likasom på en botten af silfver.