Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 1

sar er de förfallna murarne och säger: Var välkommen i denna ruin! Har då detta slott tillbört er familj efter Vicentello dIstrias död? frågade jag, återtagande samtalet efter em paus af några sekunder. Nej, men innan hin föddes. Det var säte för allas vår stammoder, den vidiberyktade Savilia, enka efter en Lucien de Franchi. Får man icke i Philippini läsa en ryslig historia om denna qvinna? Jo. Om det vore dager, skulle vi härifrån kunna se ruinerna af slottet Valle. Der boide signor Giudice, lika hatad som Savilia var älskad, lika ful som hon var skön. Han blef kär henne, och då hon icke hade brådt med att enligt hans önskningar besvara hans ömma låga, ät han henne veta att om hon icke inom en viss tid, den han sjelf utsatte, fattat sitt beslut utt bli hans maka, skulle han bortföra henne ned våld. Savilia låtsade gifva vika och inpjöd Giudice till sig på middagsmåltid. Denne, 1itom sig af glädje cch glömmande att det var ;enom hot, som han hunnit höjden af denna ycka, hörsammade bjudningen, åtföljd af några å tjenare. Så snart de voro inkomna i slottet, längdes portarne, och fem minuter derefter var siudice tillfångatagen, afväpnad och instängd i stt underjordiskt fängelse.n Här gjorde Lucien ett uppehåll i sin berätelse, medan: han ytterligare visade mig vägen. fag gick efter hans anvisning, och befann mig traxt derefter på en liten fyrkantig gård. Ge0: de af tidens hand gräfda öppningarne i nuren kastade månen några ljusstrimmor på len med grus öfversållade marken. All den friga jorden, som skuggades af de ännu uppätt stående murarne, förblef insvept i mörker. Lucien drog upp sitt ur. a Ja sån, sade han, nvi hafva kommit tjugu ninuter för bittida.. Sättom oss; ni kan vara rött.