Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 1

Iden katbolska läran gör på den rådande stats kyrkan i Stora Brittannien, der under den sed nare tiden katholicismen gjort en stor mängt proselyter. Men det är just med anledning a detta serskilda exemplet, jag utbeder mig at få fästa uppmärksamheten på ett förhållande som torde utgöra egentliga orsaken dertill. Denn: orsak M. H. är, såvidt jag kan döma, ingen an nån än den, att den engelska statskyrkan — d v.s. dess presterskap — ohöljdt gynnar den riktning till fanatism och prestvälde, som utgör der katholska lärans egentliga näring och bundsförvandt, under det att den är rädd för -rationalismen och vill bestraffa eller qväfva yttringarne af densamma. Man vet att i England uppstått en religionssekt, som kallas Puseyism, och som ordentligen gått derpå ut att nirma den episkopala kyrkan till katholicismen, samt på viss! sätt göra den till en egen afart af katholicism. under eget öfverhufvud, nemligen erkebiskoper i Canterbury, såsom dess påfve, i följd hvarai den skulle skiljas ifrån statens öfverinseende Denna särskilda half-katholska sekt — om jag så år säga — har baft många anhängare, och de: finnes icke en, utan flere, skriftställare i England som påstått, dlt ett hemligt förbund verkiligen eget zum mellan engelska kyrkans presterskap och katholizerne, egentligen för att etablera presterligt inflytande åt den ene eller andra bundsförvandten. Också hafva flere af de Puseyitiske lärarne verkligen öfvergått till katholiker, när de icke kunnat verkställa sitt projekt. Jag vet icke, men det är åtminstone ej alldeles omöjligt, att mycket af den hos oss rådande rädslan för katholicism kan komma af en instinktmässig farhåga: att en eller annan af det högre presierskapet hos oss likaledes kunde få någon kärlek till den påfviska makten; och det vore ingenting alt önska. Gå vi deremot t. ex. till Norra Amerika, der en fullkomlig religionsfrihet finnes, så ser map, att katholikerne der icke komma till något öfvervälde. Orsaken är helt enkelt, att den intolerans, som utgör den kaiholska lärans väsende, der icke gynnas af någon öfvervägande makt i staten eiler i en förut rådande kyrka, såsom i England, hvilket land, som bekant är, kallas a priestridden country. Gå vi nu till sjelfva föremålet för motionen, så, utan att inträda i någon theologisk kontrovers, för hvilket här ingalunda är lämpliga stället, lärer hvar och en inför sig sjelf och inför hvarandra, under förtroliga samtal, medgifva, att vår så kallade rena evangeliska lära, äfven under ett fullkomligt strict efterföljande af dogmen, innebär inom sig åtskilliga motsägelser, hvilka hafva föranledt dertill, att man, för ätt kunna bibehålla denna lära orörd, måste förbigå förklaringen af vissa dess delar, utan att tänka vidare derpå, eller också förklara, att man icke får söka uttyda dem; och följden häraf har varit den, att inom vär kyrka bildat sig hvad man kunde kalla en Exoterisk och en Esoterisk tro. Den mera bildade delen af folket har uppfattat denna lära, med särskilda undantag, på det sätt, att de fleste deribland verkligen icke tro läran, utförd isin belbet, sådan som dogmen etablerat den, eiter bokstafven, och så, som den predikas för menige man. Härigenom uppkommer det förhållande, som en talare nyss beskref: de hafva en tro i hjertat och en annan på lipparne. Det osktadt försvara de lärans orubbade bibehållande och efterföljd i sitt ursprungliga skick, emedan de betrakta densamma såsom en nödvändig statsanstait för den allmänna fridens upprätthållande biand det lägre folket. Det torde dock blifva frågan, huruvida man ilängden kan lyckas häri. Theologien, likasom al!a andra vetenskaper, är underkastad det ödet att icke kunna stå stilla. När andra verldsiiga kunskaper gå framåt och åstadkomma vissa strider om satser, tillhörande framflutna tidebvarf, samt lemna upplysningar, som skingra fordna villfarelser i afseende på föremålen för mensklig forskning, så måste det blifva theologiens bestämmelse att äfven i sin ordning söka tillfredsställa dem, som finna den fordna trons föreställningssätt i vissa delar oförenlige med de öfriga vetenskapernas nuvarande ståndpunkt. Men detta tillfredsställande som skall ske af läran, kan icke fullkomligt på annat sätt, vinnas, än alt det må blifva lofligt och tillåtet att pröfva och undersöka läran. Nu är det! likväl just en sådan pröfaing, som är förbju-! den, vid straff af landsförvisning. Jag anhåller och beder att få lägga vigt derpå, att jag icke här vill ingå i någon sådan pröfning, alt! Jag icke heller förutsätter att man tager elt! steg utom den gällande läran och den ÅAugs-! burgiska bekännelsen, utan att jag blott sätter i fråga, att om någon ville företaga sig en så-! dan pröfning inom denna bekännelse; område i och för sig sjelf, vi skulle få se, om icke en sådan förargelse i alla fall deraf uppkomme,! som riherre Hamilton nyss vidrört, och att! orsaken till den möjliga faran för katbolska läRER RN VV sar er de förfallna murarne och säger: Var välkommen i denna ruin!