Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 1

redan förutsagt, blef gångstigen allt brantare och svårare. Jag hingde min bössa öfver axeln, ty jag märkte att jag snart skulle behöfva mina båda händer. Min ledsagare deremot fortfor att gå med samma lätthet och tycktes icke ens märka jordmånens ojemnhet och vägens allt svårare beskaffenhet. Etter några minuters klättrsnde uppför klipporna, med tillbjelp af bergrötter, liana och andra slingervexter, Som Vi fattade tag uti, anlinde vi till ett slags Platform, beherrskad af nedrasade murar. Detta Var ruinerna af slottet Vicentello älIstria, och utgjord2 således målet för vår vandring. Men ännu fingo vi icke stanna, utan i fem minuter ungefår fortsätta vår mödasamma promenad. Efter denna förnyade ansträngning förestod oss e:t nytt uppklättrande, vida svårare än det förra. Lucien, som hade hunnit upp På den första terrassen, räckte mig handen och drog mig till sig. Se sån, sade hin, ai är just icke så dålig klättrare, för alt Vara Parisare.n Det kommer sig derafy, svarade jag, att par risarn, hvilken ni Du behagat hjälpa att göra sitt sista skutt på dessa branter, redan förut gjort några så beskaffade exkursioner. Ja, jal sade Lucien skrattande. Ni har ju helt nära Peris ett berg, som kallas Montmartre?, Visserligen; men utom Montmartre, som jag ingslunda vill förneka, har jag uppklättrat på ännu några andra berg, som kallas Righi, Faulhon, Gemmi, Vesuviu:, Stromboli och Etna.n Aha! ... se det förändrar saken. Nu blir det deremot er tur att medlidsamt le åt mig, som aldrig uppklättrat på något annat berg än Monte-Rotondo. Vare dermed huru som helst, så skulle här, i fall vi hitkommit fyra hundrade år förut, mina förfäder hafva öppnat sin port för er och yttrat: Var välkommen i vårt slott! ! — I dag deremot är det deras ättlipg som vi-: