Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 1

RIESDAGEN. Diskussion hos Ridd. och Adeln d. 29 Dec. i anledning af grefve L. v. Stedingks motion om rättighet till öfvergång från evangelisk-lutherska läran till annan trosbekännelse. (S!ut från gårdagsbl.) Herr Hjerta, Lars: Flertalet af de yttranden, som blifvit afgifaa öfver den väckta motionen, gifver anledning till den förmodan, att den icke kommer att bifallas vid denna riksdag. Jag tror för min del också, att de värde ledamöter, som yitrat sig mot motionen, icke hafva helt och hållet saknat allt skäl för de framkastade betänkligheterna, enär sådana visserligen kunna hemtas icke allenast ifrån de söndringar, som, enligt vår äldre historias I vittnesbörd, religiösa schismer fordom hafva åstadkommit inom detta land, utan äfven ifrån erfarenbetens om Vissa likartade fenomener i andra länder, ännu i våra dagar. Hvar ocn en, som icke betraktar denna fråga ifrån en mera omfattande synpunkt, kan häruti finna en anledning att bestrida den utvidgning af religionsfriheten som motionären föreslagit. Detta åimne är för öfrigt af den natur, att det utgör hvad man vanligen plägar kalla ett vackert diskussionsämne, emedan de vackraste satser kunna uppställas å båda sidor: å ena sidan om religionsoch samvetsfriheten och å den andra om bibehållande af fädrens tro; och dessa sitser utvecklas allt efter de värde ledamöternes större eller mindre förmåga. Man skulle kunna i oändlighet utbreda diskussionen utan att komma till något afgörande resultat, om man blott ville röra sig inom det estestiska området deraf. För min del tror jag också, att det icke ligger någon stor fara deri, äfven om den yrkade religionsfriheten icke skulle gå igenom vid denna riksdag; ty det är en af de frågor, som i alla fall ganska säkert gå fram af sig sjelfva med tiden. Men jag skulle också tro det vara orätt, om icke en hvar, som eger någon stadgad öfvertygelse i en sådan fråga, framställde hvad han anser vara det rätta. Det ser nästan ut, som om den betänklighet, som egentligen har ledt talarne mot motionen till deras invändningar, varit rädslan för Catholicismens öfvermakt; och en skälig anledning till en sådan rädsla kan äfven förefinnas deruti, att denna lära och dess bekännare, så fort de vunnit ett öfvervälde, vanligen blifva intoleranta. Derföre vill man nu på förhand mota detta, genom att vara intolerant tillbaka. Man har också ett talande exempel i detta bänseende att bemta ifrån de inkräktningar, som 3 7 a me dt rr rn